Den lågmälda sanningen

Ett nytt år börjar. Det kan innebära att allt fortsätter som vanligt men det kan också innebära något helt nytt. Ett spännande äventyr kan finnas runt hörnet.

När jag nyårsaftonen 1993 lade huvudet på kudden för nattens sömn så hade jag ingen aning om att ett nytt kapitel i mitt liv väntade mig. Men redan nästa dag fick jag en personlig gudsupplevelse som skakade om hela mitt liv och en ny vandring började. Inom några veckor fanns jag regelbundet i bön, ja varje vardagsmorgon gick jag med glädje till kyrkans tidiga morgonbön. Ett nytt spännande liv hade börjat. Det var inte bara att vi bad – vi fick vara med om bönesvar. Övernaturliga ingripanden.

Paulus säger i Andra Korinterbrevet att ”denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”.

Det handlar om en väldig kraft som du och jag kan få vara med att förmedla till andra människor men inte för vår egen bekräftelse.

Det kan inspirera och glädja, ja bygga upp tro, när vi får ta del om berättelser om Guds under. Berättade sakligt och väl underbyggt.

Sådana upplevelser önskar jag få förmedla under det årtionde som nu inleds. Det är upp till Herren om detta blir verklighet. Insikten om att vara ett enkelt lerkärl, dessutom ett lerkärl med ett flertal sprickor, denna insikt blir bara starkare med åren. Men det finns många exempel på svaga lerkärl som får vara till rik välsignelse i kyrkohistorien, så varför inte.

Är du allergiskt mot något ord? Själv är jag allergisk mot ordet ”koncept” när det används inom kristna sammanhang. Jag vill påstå att lyckade koncept blir kyrkans undergång om de inte är förankrade i ett rikt böneliv inom församlingen. När ”Alpha-konceptet” växte fram i Holy Trinity Brompton så vet jag att varje Alphagrupp stöddes av en grupp bedjare. Hur många Alpha-kurser i vårt land har ett sådant bönestöd? Jag tror på Alpha-kurser men inte som ett koncept.

I min egen lilla församling så söker vi den helige Andes ledning för ett andligt genombrott i vårt närområde. Men tänk om det inte sker i just vår gemenskap utan i en grannförsamling?

Ska vi då vara besvikna? Nej bort denna tanke! Det handlar inte om vårt ego som individer eller grupp, det handlar om Guds kraft verksam för att människor ska bli frälsta, befriade och helade. Upprättade till ett liv i en rik gudsgemenskap.

Om förbönstjänst

”Men han ska be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden:” (Jak 1:6)

När jag återkom till tro år 1994 så kom jag till en församling med aktivt böneliv. Varje vardagsmorgon samlades vi till bön och jag kom snabbt in i att vara delaktig i en förbönstjänst. Detta utvecklades till en personlig förbönstjänst där jag kom att följa den helige Andes ledning både geografiskt och med förbön för specifika människor.

Förbönstjänsten finns egentligen inte beskriven som en enskild tjänst i Bibelns nytestamentliga texter. Som jag läser det förutsätts hela församlingen vara engagerad i bön och församlingsledningen specifikt djupt rotad i ordet och bönen.

”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön” står det i Jakobs brev och detta bekräftar möjligheten till en förbönstjänst. Dock är det den symfoniskt eniga bönen som är (borde vara) församlingens stora framgångsfaktor.

Under det gamla förbundet så sände Gud profeter till sitt folk för att få dem på rätt kurs när det slirade i nationens gudsrelation. I det nya förbundet är den helige Ande utgjuten över alla i församlingen som en möjlighet, men frågan är om vi tillåter den helige Ande att verka så i våra liv.

Kyrkohistorien innehåller tillfällen då enskilda förebedjare kallas ut för att bana väg för en väckelse. När kyrkan stelnar i att vara verksam mer som institution än att vara levande i nära tillbedjan så kallas förebedjarna ut. På något vis är detta det nya förbundets motsvarighet till gamla förbundets profettjänster.

Visst är det med den mänskliga logikens ögon märkvärdigt att den allsmäktige Guden gjort sig beroende av bedjande människor.

Vid ett tillfälle kallades en norsk bonde, en aktiv förebedjare, ut till att intensivt be för ett visst afrikanskt land. Han bad till dess att han upplevde inom sig att han fått bönesvar. I efterhand bekräftades en krissituation i landet, en situation som kom att få en lycklig lösning.

Min mor kallades en natt ut i intensiv bön för en Sydamerika-missionär. Långt efteråt fick hon reda på att fartyget han färdats i varit i sjönöd just denna natt.

Så vi lämnar den mänskliga logiken och stiger ut på Guds planhalva, det övernaturliga samarbetet som sker på hans villkor. Inte i egen kraft eller för att vi är mer heliga än andra. Vi kallas in i en mäktig tjänst genom den seger Jesus vann på Golgata, rättfärdiggjorda genom honom är vi de rättfärdiga människor som Jakobs brev talar om. När förhänget till det allra heligaste rämnade vid Jesus död så gav detta inte enbart fri tillgång till ett rum i Jerusalems tempel utan till Guds himmelska tron där även Jesus är verksam som vår förebedjare.

Kännetecknade för förebedjare är att de verkar i full kraft när de ber för det Gud lagt på deras hjärtan. När de möter människors försök att styra deras bedjande genom koncept eller mänskliga strategier så svalnar de.

För egen del har jag ett förbönsuppdrag gällande en svensk vänsterpolitiker. Det startade med att jag fick uppleva hur en annan förebedjare kallades ut i intensiv förbön för denna person.  Efter detta låg det på mitt hjärta. Vid ett tillfälle vet jag att Gud berörde personen, men sedan verkar allt som vanligt igen, någon gudspåverkan märks inte. Men uppdraget kvarstår. Jag har även ett förbönsuppdrag för en internationell politiker som i svensk media ständigt angrips. Här gäller det att inte fångas av alla negativa omdömen för att med rent hjärta kunna vara i förbön.

Så kära förebedjare, stå kvar i ditt uppdrag, segern väntar. Denna hälsning ger jag dig och även mig själv.

Den svåra balansen

Bild från mitt besök i Caesarea

Bibelns riktlinjer för den kristne är mycket tydlig att vi ska leva i världen men inte av världen. Att leva i världen kan aldrig innebära att leva i en religiös bubbla avskärmad från vår omvärld. Att inte leva av världen innebär att inte smittas av en gudsfrånvänd omvärld (tidsanda).

Den levande kristna församlingen ska fungera som salt i världen och gör detta med automatik om den lever i en fungerande gudsrelation. Detta oberoende av hur den politiska situationen ser ut runt omkring församlingen. En förföljd församling är ofta en växande församling. Mycket vishet om detta finns tillgänglig i hälsningen till de olika församlingarna i mindre Asien som vi kan läsa om i början av Johannes uppenbarelse.

När den kristne och den kristna församlingen lever som en del av en demokrati uppstår en spänning mellan politiska ideal och andliga sanningar. Vi vill vara goda demokrater både i församlingen och i samhället som helhet.

Demokrati i församlingen kan inte innebära av att var och en försöker få församlingen att bli så som just denne tycker att församlingen ska vara. Demokrati i församlingen betyder att församlingen som helhet försöker att finna Guds väg. Osunt ledarskap kan vara att en individ (eller grupp) försöker att tvinga på församlingen sin väg i stället för att inför Herren ödmjukt finna församlingens väg, men det kan också vara en antal individer som ständigt debatterar om hur allt ska gå till. Trots att denna debatt kan anses vara demokratisk så leder den inte rätt.
Den församling vi möter i Apostlagärningarna består av ett kollektivt ledarskap med tydliga tjänster där de olika tjänsterna befruktar varandra och hela ledarskapet finns för att betjäna och utrusta församlingen.

Jag tycker mig se att i vår tid sorterar vissa kristna debattörer sina medkristna efter vilken politik de uppfattar dessa stå för. Påståenden som du kan inte vara kristen om du stöder en viss politik (politiker) förekommer flitigt. Visst visar historien att kyrkan har gjort djupdykningar i politiskt förfall, men likaväl så är inte det inte politiken som är kyrkans främsta uppgift. Påverkan på samhället sker genom att den kristna församlingen lever ut sin gudstro i den värld där de lever. Detta oberoende om de lever i en demokrati eller diktatur. En levande kyrka är diktaturens värsta fiende trots att församlingarna kan vara hur fridsamma som helst. De lever nämligen ut Guds kraft i sitt samhälle.

Paulus undervisar om att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. När ängeln lämnar Daniel berättas det i Daniels bok att han säger sig behöva fortsätta kampen mot furstarna över Persien och Javan. För mig står Persien (Babylon) för en fortsatt kamp mot det ockulta och Javan (Grekland) för en fortsatt kamp mot den vishet som endast kommer från mänskligt tänkande. Denna kamp pågår även i vår tid.

I den västerländska kulturen ska allt förklaras genom mänsklig visdom. Den grekiska påverkan (Javan) är påtaglig. Visdomen grundar sig på studier av naturens fenomen och denna visdom som baseras på skapelsen har sin begränsning i att få kunskap om skaparen.

Även politiken har sin bas i mänsklig visdom och får inte styra den kristna församlingen.

Så vi står kvar i detta svåra; att leva i världen och delta i den demokratiska processen men inte låta tidsandan prägla oss utan att ha våra rötter djupt rotade i gudsrelationen. Ett liv i ordet, bönen samt att fullt leva ut evangeliet i vår omvärld.

Kan jag gå tillrätta med Gud?

Jag talar på hamnplanen i Simrishamn

Efter att ha läst Jesaja kapitel ett så mediterade jag över innehållet. För mig står ordet passion tydligt om detta kapitel. Guds passion för sitt folk och djupa förtvivlan över folkets svek.

Vers arton säger: ” Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull.”

Att Gud kan gå tillrätta med mig har jag full förståelse för, men hur går jag tillrätta med Honom? Vad har jag på fötterna för att gå tillrätta med Gud?

Medan jag mediterade över detta kom jag att tänka på Jakob och hans brottningskamp med Gud vid Jabboks vadställe. Varför tillät Gud denna kamp? Var det så att Jakob var starkare än Gud? Mitt svar är; ”givetvis inte”. Jakob förde sin kamp inom ramen för Guds välsignelse och löften till Abraham.

Min möjlighet att gå tillrätta med Gud är att hänvisa till hans löften. Det är dessa vi kan åberopa. Jakob släppte inte Gud förrän han blivit välsignad. Detta är bevis på en passion och Gud vill att vi ska vara passionerade i vårt förhållande med honom precis som han är passionerad mot oss.

Måste jag vara perfekt i allt för att åberopa Guds löften? Nej, dessa löften innehåller att jag kan förändras. ”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull” står det i texten.

I hälsningen till församlingen i Efesos i Uppenbarelsebokens andra kapitel beskrivs en flitig, uthållig och teologiskt korrekt församling. ”Men detta har jag mot dig att du har övergivit din första kärlek” fortsätter hälsningen. Trots att allt såg bra ut på ytan så var denna avsaknad av passion helt avgörande. Herren var beredd på att flytta ljusstaken, d.v.s. sin välsignelse, om en förändring inte skedde.

För femton år sedan framförde pastor David Wilkerson en profetisk hälsning till Sveriges evangelikala kristna. Den handlade om en apatisk kyrka och apati borde väl vara motsatsen till passion.

Har vi blivit mer passionerade sedan dess? Tog vi till oss hälsningen?

Generellt sett är mitt svar nej. Nej vi har inte gått omvändelsens väg. Samtidigt har jag mött många kristna som ivrigt sträcker sig mot Herrens välsignelser  och jag tror att dessa utgör början på en kommande väckelse, en väckelse som startar i trångmål.

(Medan jag mediterade över Jesajas första kapitel så uppmanades jag starkt att läsa Johannes evangeliums fjortonde kapitel, mer om detta en annan gång).


Djup längtar till djup

Under senare tid har en stark längtan tornat upp sig inom mig på nytt.

 

Önskan att helt stå till Herrens förfogande har varit tydlig i mitt liv under de tjugosex år som förflutit sedan jag på nytt mötte Herren. De som är nära i mitt liv måste märkt detta, men allt i en människas liv syns inte på ytan.

Varför då denna starka känsla av att det finns mycket mer att få. Vill du så ger Gud, eller hur?

I en predikan nyligen hörde jag: ”Säg inte att du har kamp med Gud. Det är dig själv du har kamp med, Gud är alltid redo”. (min sammanfattning)

Kanske sant, men jag vill lägga till något. Gud älskar att vara i relation med levande människor – inte med andliga robotar. Han vill möta människan där den finns, mitt i det som människan har problem med och han vill frigöra människan till ett rikare liv i en innerlig gudsrelation.

Jag har läste en del böcker om/av s.k. helgelse-predikanter från början av 1900-talet. Det är svårt att placera in denna förkunnelse i dagens svenska kristenhet, oavsett vilken etikett som kyrkan har.

Beror detta på att undervisningen var felaktig, eller på att vår kristenhet anpassat sig efter tidsandan? Jag skulle snabbt komma med det svar jag har inom mig, men avstår från detta. Måste först pröva hur starkt tidsandan påverkat mig själv.

Herren har tänt ett djup inom mig och detta djup ropar högt för att föras in i ett än större djup. Ett djup som jag anar när jag läser bibeltexterna. Herrens ord om vad som ska ske i lärjungarnas spår är enorm.

Jag längtar starkt efter tysta under, sådana som bara sker och bekräftar Herrens storhet. Aldrig någonsin ropade Herrens själv ut i megafon vad han skulle göra. Han bara mötte människor och under skedde. Så vill jag att det ska vara även i mitt sammanhang.

Undervisning om helgelse är viktig, men inte så vanlig. Man kan inte ta sig helgelse. Helgelse är ett resultat av gemenskapen med den helige Ande under livsvandringen. Men jag har att vårda vilka beslut jag tar eftersom den helige Ande aldrig kör över mina egna beslut i mitt liv. Mina beslut är avgörande för i vilken omfattning jag kan bli brukad.

En bra början är att erkänna oförmågan att fatta rätt beslut och ägna mycket tid åt att noga lyssna till vad den helige Ande säger. Under bibelläsning, under bön, under åkallan och under fasta så öppnas ditt inre för att möta djupet i Herren.

Källan finns inom dig, den helige Ande finns inom dig. Från ditt inre strömmar den.

”Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” (Joh 4:14)

 Detta bibelord talar om en naturlig resurs i den kristnes liv som strömmar mitt i vår vardag.

Intellektuell kamp?

I dag läste jag ett provkapitel på en bok av en kristen filosof. Den handlade om ateism och om dåliga argument i dialogen mellan ateister och kristna. Kapitlet avslutades med uppmaningen om en sansad dialog om livets kanske viktigaste fråga och att överlämna slogan-dialoger åt fundamentalisterna. På båda sidor tolkar jag det.

Är jag fundamentalist om jag inte ser tro som en form av intellektuell dialog, utan mer som en relation som öppnas?

En mig närstående kom att konfronteras med frågeställningen runt Gud i och med att jag plötsligt fick en gudsupplevelse och kom till tro. Personen i fråga beslöt sig för att pröva alla argument grundligt. Lyfta på varje sten.

Resultatet beskriver jag som att hjärtat blev frälst på tre månader, men huvudet behövde tre år för att övertygas. Övertygelsen efter tre år kom genom ett påtagligt under. Inte genom ett intellektuellt argument.

För egen del uppmanade den helige Ande mig att inte alls försöka påverka den process som pågick, så jag besvarade bara frågor när de kom.

Ordet frälst kan vara främmande för icke troende. Frälst betyder räddad, d.v.s. ta emot ett evigt liv genom en gudomlig nåd. Syndernas förlåtelse. I praktiken märks detta genom att ett innerligt gudsförhållande uppstår. I det fall jag relaterar till var förändringen påtaglig redan innan övertygelsen fanns.

När inträffade frälsningsögonblicket? Jag hävdar vid den första tidpunkten. Och varför? Jo för att en relation med Gud hade uppstått.

Det sägs att ateisten CS Lewis blev troende genom en intellektuell process och att han i sin tur fått föra andra till tro genom argumenten i sina böcker. Så är det säkert eftersom den intellektuella dialogen är helt dominerande i vissa människors liv. Gudsrelation kan då först uppstå efter en avslutat intellektuell kamp. Eller?

Jag har en svaghet för filosofi. Lyssnar gärna på samtal om filosofi i TV. Sådana finns att lyssna till på udda TV-kanaler, som Axess TV. Jag har respekt för människors försök att förklara en komplicerad verklighet. Som troende slår det mig att i det ögonblick jag tillåter tanken ”att Gud existerar” så fylls förklaringsmodellerna med ett helt annat innehåll.

Men mitt möte med Gud, genom Jesus, var lika enkelt som att en dörr öppnades och en person steg in i mitt rum. In i mitt liv.

PS Vill inte att du ska tro att jag nedvärderar apologeternas uppgift. Vill bara tala om att mötet med Gud kan vara mycket okomplicerat och att denna enkelhet inte är något att skämmas för. DS

Mitt i strömmen

Ensam på mitt kontor i kyrkan skriver jag. Den senaste månaden har jag fått vara med om många uppmuntrande händelser och hälsningar. Genom det som skett känner jag mig uppmuntrad i min tjänst, bekräftad i att kallelsen. Det är inte självklart att börja gå en helt ny väg efter de sjuttio, även om Moses var åttio när han startade sin egentliga uppgift.

Hur är det. Var den kallelse jag upplevde som sextonåring en kallelse som gällde de sena åren i mitt liv? Gud måste ha känt till att den unge mannen, blyg och skadad av mobbing, inte skulle våga ta detta steg som han talade om till i mitt inre.

Långt senare, när jag återkommit till tro, bad jag tillsammans med min pastor en dag. Han bad om förkunnare som skulle våga stiga ut till nationens försvar och jag förstår att han bad för unga människor som skulle överlåta sina liv för detta. Inom mig själv bad jag; Herre jag kan inte bli ung igen, men jag skulle önska att det var möjligt att få betyda något för att vår nation åter igen ska få uppleva en väckelse.

Nu upplever jag att mitt liv fått denna inriktning. Är oerhört förväntansfull inför vad som ska ske. Det är märkligt att Gud väljer de svagaste redskapen för att gå hans ärenden, men historien bekräftar detta gång på gång. Så jag är i gott sällskap.

Tro inte att jag påstår att min tjänst skulle vara speciellt unik. Jo förresten, alla tjänster som Gud kallar till är unika, eftersom Gud inte använder sig av robotar utan människor. Jag menar jag är en endast liten del av det som ska ske i Sverige, men det är viktigt att ta hans kallelse på allvar. Det handlar inte om att fylla en funktion i en social gemenskap, även om församlingen är en social gemenskap. Nej det handlar om att inta ny mark, eller kanske återta förlorad mark. Att Han sänt mig till en av de regioner i Sverige som traditionellt bedöms som hårda saknar betydelse. Segern är Herrens och hans makt är utan gräns.

Församlingens medvetna och ihärdiga bön banar väg för att gamla murar ska rasa. De har stått länge och ser gedigna ut, men de ska rasa.

Vid bönekonferensen i Hässleholm i början av februari fick jag en vacker bild. Jag såg Skåne som en stor dal i en öken. Inte mycket till liv. Men så fick jag en insikt. Där nere i sanden låg tusentals med frön, sådda under en lång tid, och de väntade bara på regnet som kommer att komma och som får alla dessa frön att blomma upp till en grönskande dal.

 

Bilden är tagen av Peter Hägg alldeles innan den första dopförrättning jag fått hålla, men inte den sista hoppas jag.

 

 

Sträck dig framåt

Ett jobbigt tilltal

”Glöm allt du varit med om tillsammans med mig och vänd dig mot det som nu sker och som ska komma. När du talar om det som varit vill du bekräfta dig och din livsvandring, när du sträcker dig framåt är det mig och det jag vill göra som ska bekräftas”.

Som en äldre man är det naturligt att tala minnen och visst finns det minnen som är betydelsefulla för mig. Men inte i samma grad för min omgivning. Den kollektiva kristna erfarenheten av vad Gud gör i enskilda människors liv är viktig och mycket intressant. Därför är vittnesbördet viktigt att hålla vid liv.

Skillt från detta är att ha blicken riktat bakåt, mot det som varit och ideligen dra upp det som tidigare skett. Det var nog det korrigeringen handlade om.

Vi är inne  en spännande tid, så låt oss ha förväntningar på vad Gud gör och vad Han ska göra. Ödmjuka oss, lyssna och låta oss ledas till handlingar som är ledda av den helige Ande. Samma evangelium, en sann Bibel att inspireras av, men samtidigt; nya vägar för en ny tid.

 

Gräv djupt i kända brunnar!

På bilden ser du min nya Bibel. Den är inköpt med tilltalet; starta något nytt, fördjupa dig i skriften, låt mig leda dig till djupa källor.

Investeringen gjordes och så fick jag nästan samma belopp från en närstående som gåva. ”Sponsrad fördjupning”.

Profeten Sakarja ger en viktig hälsning till det judiska folket vid den tiden, cirka 500 år för Kristus, men också en hälsning till oss som vill bygga upp vår tids tempel, den helige Andes tempel i den stora församlingen.

Templet då var raserat och skulle byggas upp. Är vårt tempel raserat? Så ser jag det. Ett uppbyggt tempel står för guds härlighet klart manifesterat mitt i samhället. Är templet raserat så betyder det att andra andliga krafter tagit kontrollen.

Jag hör Sveriges utbildningsminister tala om en neutral skola där barnen tar emot information för att senare i sitt liv fritt välja livsåskådning och tro. En utopi som grundar sig på att det finns en åsiktsneutralitet. Sanningen, som jag ser det, är att barnen uppfostras i en ateistisk grundvärdering och att de senare behöver få sina ögon öppnade för andliga sanningar.

Min mors förböner var den kraft som fick mina ögon att öppnas för att det finns en andlig sanning att upptäcka. Jag är evigt tacksam för detta. Av egen kraft var jag bara ifrågasättande och högmodig. Jag visste bäst fram till den punkt där jag fick kapitulera.

Detta ger mig ett hopp om att mina egna böner också ska få ett svar. Under alla år av uppror mot Gud så argumenterade aldrig mina föräldrar, men de bad och bönens makt är stor.

Serubbabel var ansvarig för uppbyggandet av templet vid en tid då ingen vågade bygga på templet. Han fick denna hälsning från profeten Sakarja: ”Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” och längre fram ”För vem föraktar den ringa begynnelsens dag?”

Mitt i en tid av upproriskhet mot Guds sanningar, och en tid av teologisk krigföring vill jag endast lyfta fram Jesus som världens frälsare. Något annat budskap har jag inte fått att föra fram. I detta söker jag gemenskap med alla som vill göra detsamma oavsett i vilken tradition de finns.

”En ringa begynnelse” finns i alla sammanhang jag mött. Detta sammanhang består av människor som längtar och ber, ja ropar till Gud om nåd över nationen. Ofta en liten grupp som inte nöjer sig med det utslätande.

När jag står på tunnelbanestationen och ser det budskap som riktas mot mig, så verkar upproret stort som det största berg. Budskap i konst och budskap i reklam som trotsigt formar sig till ett berg. Vem är du, du stora berg? Oavsett ska du bli jämn mark.