Gräv djupt i kända brunnar!

På bilden ser du min nya Bibel. Den är inköpt med tilltalet; starta något nytt, fördjupa dig i skriften, låt mig leda dig till djupa källor.

Investeringen gjordes och så fick jag nästan samma belopp från en närstående som gåva. ”Sponsrad fördjupning”.

Profeten Sakarja ger en viktig hälsning till det judiska folket vid den tiden, cirka 500 år för Kristus, men också en hälsning till oss som vill bygga upp vår tids tempel, den helige Andes tempel i den stora församlingen.

Templet då var raserat och skulle byggas upp. Är vårt tempel raserat? Så ser jag det. Ett uppbyggt tempel står för guds härlighet klart manifesterat mitt i samhället. Är templet raserat så betyder det att andra andliga krafter tagit kontrollen.

Jag hör Sveriges utbildningsminister tala om en neutral skola där barnen tar emot information för att senare i sitt liv fritt välja livsåskådning och tro. En utopi som grundar sig på att det finns en åsiktsneutralitet. Sanningen, som jag ser det, är att barnen uppfostras i en ateistisk grundvärdering och att de senare behöver få sina ögon öppnade för andliga sanningar.

Min mors förböner var den kraft som fick mina ögon att öppnas för att det finns en andlig sanning att upptäcka. Jag är evigt tacksam för detta. Av egen kraft var jag bara ifrågasättande och högmodig. Jag visste bäst fram till den punkt där jag fick kapitulera.

Detta ger mig ett hopp om att mina egna böner också ska få ett svar. Under alla år av uppror mot Gud så argumenterade aldrig mina föräldrar, men de bad och bönens makt är stor.

Serubbabel var ansvarig för uppbyggandet av templet vid en tid då ingen vågade bygga på templet. Han fick denna hälsning från profeten Sakarja: ”Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” och längre fram ”För vem föraktar den ringa begynnelsens dag?”

Mitt i en tid av upproriskhet mot Guds sanningar, och en tid av teologisk krigföring vill jag endast lyfta fram Jesus som världens frälsare. Något annat budskap har jag inte fått att föra fram. I detta söker jag gemenskap med alla som vill göra detsamma oavsett i vilken tradition de finns.

”En ringa begynnelse” finns i alla sammanhang jag mött. Detta sammanhang består av människor som längtar och ber, ja ropar till Gud om nåd över nationen. Ofta en liten grupp som inte nöjer sig med det utslätande.

När jag står på tunnelbanestationen och ser det budskap som riktas mot mig, så verkar upproret stort som det största berg. Budskap i konst och budskap i reklam som trotsigt formar sig till ett berg. Vem är du, du stora berg? Oavsett ska du bli jämn mark.

De två träden

Vid min promenad genom den skånska landskapet stötte jag på två pilar i en pilevall. Den ena var gammal, ihålig, och det var svårt att förstå att det fortfarande kunde grönska. Det andra stod tätt intill, helt säkert planterat för att bli en ersättning till det äldre trädet.

Bladen hade fallit av båda träden men jag kunde se att det äldre trädet hade haft rikligt med grenar och så även det yngre.

Jag använde bilden i min predikan i söndags. I en parentes. Trots intrycket av svaghet så transporterar det gamla trädet de ämnen som behövs för att grenarna ska grönska. Jesus sa till den samaritiska kvinnan i Sykar: den som dricker det levande vattnet ska inte törsta mer. Från det inre ska en källa strömma fram. Detta är en verklighet som vi lever i oavsett om vi är åldriga urholkade träd eller nyplanterade tunnare träd.

Vi hade en besökare i gudstjänsten som tidigare aldrig besökt denna typ av kyrka. Denne besökare upplevde något speciellt i rummet och på en direkt fråga om när detta inträffade så visade det sig att det var under stunden av förbön. Det är så vi önskar ha det; Guds närvaro i gudstjänsterna. En välsignelse som är större än allt vad vi gör. Ett levande vatten som strömmar fram.

Men vi upplevde en stark välsignelse även under predikan och sång – en väckelseatmosfär. Vad är på gång?

 

 

Att tala ut löften

Att tala ut löften

För drygt en vecka sedan predikade jag och upplevde mig ledd av den helige Ande i predikan. Väl hemma på, på kvällen, så kom vemodet över mig. Jag visste att jag fått vara i funktion men ändå ställde jag mig frågan om vad jag håller på med. Sjuttiofem år gammal och lägger det mesta av min tid på Guds verk på en ort som till synes verkar ointresserad av att få höra Guds ord.

Nu är det så att jag från den stund kallelsen kom till mig så har jag upplevt starka löften om ett andligt genombrott. Ett tilltal som även handlar om hur min egen tjänst som förkunnare ska vara framöver. Klara löften om vad som ska inträffa. Visst är det så att en människa kan ägna sig åt önsketänkande, men det är inte så att jag ser mig själv som en speciellt framgångsrik människa, utan om något ska ske så är det helt klart ett stort Guds under.

Veckan efter vemodet så hade jag beslutat mig för att på ett speciellt sätt vara i bön och jag besökte flera orter i närområdet och deltog där i olika slags bönesamlingar.  I en av dessa samlingar gav en man, som inte känner mig särskilt väl, en profetisk hälsning till mig. Det märkliga var att han nästan ord för ord uttalade samma löften som Gud har talat till mig i mitt inre. Inklusive saker som ännu inte har blivit en verklighet.

Därför vill jag nu tala ut löften om ett andligt genombrott, människor som kommer till tro, människor som bli helade från sjukdomar, människor som bli befriade från starka bindningar. Jag vill också uttala löftet om ett team för verksamheten och för bönetjänsten, vägar till förkunnelse på olika platser, dörrar som Herren själv ska öppna. Det handlar om små orter och någon gång även större orter, i Sverige och i andra länder. En verksamhet som inte märks i de stora sammanhangen men som trots detta kanaliserar Guds kraft på det sätt som han vill.

Det jag nu skrivit är ganska främmande för mig att skriva och jag skriver det med bävan, men jag har starkt inom att jag måste uttala dessa löften högt.

För personlig?

Ibland undrar jag om jag är för personlig i mitt skrivande. Det finns så många bloggar som skriver om tro ur teologiskt perspektiv, så en blogg med personligt vittnesbörd kan inte skada.

Det personliga vittnesbördet har rötter ända tillbaks till de första lärjungarna. De berättade helt enkelt om vad de varit med om under sin vandring tillsammans med Jesus. Samma sak försöker jag göra.

Grunden för vittnesbördet är den egna omvändelsen till tro. Att vittna i en domstol är en samhällelig plikt. Att vittna om sin tro är en naturlig följd av omvändelsen. Om jag vågar berätta om min tro så växer min egen tro samtidigt. Jag kommer in i Guds sammanhang.

Vi är kallade till att berätta om vår tro, att evangelisera kallas det. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn  och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

I ett vetenskapligt TV-program konstaterade programledaren ”det går inte vetenskapligt att bevisa att det finns en gud och det går inte heller att bevisa att det inte finns en gud. Kan vi inte nöja oss med detta.”

Om tro handlade om en filosofisk övertygelse så visst kunde jag nöja mig med att konstatera att vi har olika filosofiska uppfattningar. För min egen del har jag inget behov av att ”få rätt” i det filosofiska resonemanget. Jag skulle ha ett mycket lugnare liv om jag nöjde mig med att vara en pensionär som lever i ett välfärdssamhälle.

Dock är detta inte möjligt för mig, för inom mig brinner en eld att alla människor ska få möta Jesus och komma in i ett personligt gudsförhållande. Redan från skapelsens början var den djupa relationen med människan Guds avsikt och vi mår som bäst när vi kommer in i en sådan relation. Jag hoppas du förstår att för mig går det inte att vara tyst om att det finns ett annat liv att leva för den som vill ta emot Guds gåva.

Jag kan inte bevisa att Gud skapade världen, lika lite som någon annan kan bevisa att han inte gjorde det. Min övertygelse är att om och när forskningen så småningom når fram till sanningen i de existentiella frågorna så möter de Gud. Bibeln säger att vi ser som i en spegel när vi söker Guds ansikte och då måste vi tänka på att speglar vid en tid Bibeln skrevs inte hade samma skärpa som nutida speglar.

Denna min övertygelse har sin grund i mitt eget gudsmöte och den fortsatta vandring i tro som blev följen av detta möte. Vad som hände då och vad som fortfarande sker kan jag inte sortera bort som inbillning.

Senast i går fick jag en profetisk hälsning från en man som inte känner mig. Han kom med ett tilltal som berörde ett antal frågeställningar som jag nämnt för Gud under bön och som är mycket viktiga för min fortsatta tjänst som förkunnare. Så precis och personlig är gudsrelationen.

 

Möten på vägen

”Hur ljuvligt det är att möta, på vägen till Jerusalem, en återlöst syskonskara när ensam man vandrar hem.”

Så lyder en gammal sång och insikten om hur sant detta är växer sig allt starkare i mig med åren. Plötsligt uppstår ett möte som berikar livet och sådana möten kommer ibland överraskande.

Mötet kan innehålla spontan glädje där jag känner igen den egna längtan efter helighet och Andens ledning. Dessa möten är lätta att ta till sig. Men mötet kan också innehålla svårigheter där jag igenkänner den mänskliga svagheten och att vi trots detta är syskon, allt genom Guds stora nåd. Ett sådant möte kan vara svårare att ta till sig.

På nätet möter jag domen över andra så tydligt. I enskilda debatter och i kampanjer. Men hur många publicerar de egna svagheterna lika tydligt som de annonserar andras. Nätets vilda västern.

I gamla vilda västernfilmer ville mobben lyncha den tilltänkte boskapstjuven och om det råkade gå lite för snabbt var inte så noga. Inte heller hann man utvärdera om det låg personliga motsättningar med i vågskålen. in i filmen steg så hjälten fram, han som upprätthöll lagens ordning och som fick de hetlevrade att acceptera att rättssäkerhet var grunden för det civiliserade samhället.

Tillbaks till det ljuva mötet där Andens gemenskap är så påtaglig. Dessa möten skapar liv och ger inspiration. En gång hade jag en profetisk dröm om många små lysande lägereldar i ett stort kargt, mörklagt landskap. Varje sådan ljuspunkt representerade Guds helighet och tillsammans utgjorde de ett ljusets nätverk i det stora mörkret.

För egen del ser jag att ett gemenskapens nätverk vuxit fram i mitt liv. Ljuspunkter som finns i olika kyrkor, i olika landsdelar, ja i olika länder. Varje enskilt möte är ofta kort, men så fullt av Andens liv. Vi träffas inte ofta med det är som om vi håller en ständig kontakt.

Detta är inte så konstigt om vi tänker på ett det är en och samme Ande som tagit sin boning i oss. Vi är den helige Andes tempel undervisar oss Bibeln. Det är inte olika små heliga andar som var och en bor i varje enskild människa. Ibland beter vi oss som om vi tror på en exklusiv helig ande, avdelad för vår egen lilla grupp. 

Låt oss inte bedröva den helige Ande. Låt oss söka efter Andens ledning och en gemenskap som övervinner det onda.

 

 

 

 

 

Typography is the art and technique

Typography is the art and technique of arranging type to make written language legible, readable and appealing when displayed. The arrangement of type involves selecting typefaces, point size, line length, line-spacing (leading), letter-spacing (tracking), and adjusting the space within letters pairs (kerning).

En lapp på spegeln

Trots att vi vet att apostlarna prioriterade ordet och bönen så verkar det finnas någon slags ”verksamhetslag” som i stället anbefaller att vi ska prioritera den löpande verksamheten i församlingen. Om det finns en sådan verksamhetslag så kommer den definitivt inte från Gud, utan från människan.

Om en församling helhjärtat skulle ställa upp på att avlysa alla offentliga möten under en månad för att i stället mangrant ställa upp för daglig bön, så tror jag den andliga situationen skulle förändras på den orten. Haken är att ett sådant böneliv måste komma inifrån varje bedjare som ett behov, det kan inte kommenderas fram. Kombineras bönelivet med en stor längtan efter Guds ord så har vi väckelsekristendom.

Ja en sak kan förstås saknas och det är kärleken till Jesus. Utan denna kärlek tror jag inte vare sig böneliv eller fördjupning i skrifterna är av betydelse.
Det finns en religion som har klara regler för bön och som kräver disciplin. Utövarna håller dessa bönetider mycket högt, men jag menar att det inte räcker.
Det finns en rörelse som starkt kräver att utövarna läser Bibeln och de blir också mycket bibelkunniga. Men även här menar jag att det viktigaste saknas.

Vissa bedömare sätter likhetstecken mellan en andligt levande församling och en sekt. Men en sekt har ett manipulerande ledarskap som skapar mänskligt styrd ”andlighet” genom påverkan på andra människor.

Jag längtar efter sammanhang där ödmjukheten befruktar överlåtelsen till ett helgat liv. Jesu kropp, församlingen/kyrkan är avsedda att leva så. Medvetna om sina brister, men ändå övertygade om att den heliga Ande leder dem till ett segrande liv.

Att ta till sig aposteln Paulus ord om ”att det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill det gör jag” som den kristnes levnadsparoll är felaktigt. Det är ett tröstens ord för oss alla som felar men det finns andra uttryck från Paulus som jag hellre sätter på min spegel som påminnelse inför den nya dagen.

”och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.  Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen,” (Ef 1:19-20)

 Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.” (Rom 8:11)

Har jag dessa ord överst med en förvissning om möjligheten till ett segrande liv, så kan jag ha det andra Paulusordet lite längre ner på spegeln som en tröst för gårdagens tillkortakommanden.

Mannen i den trånga kostymen

Om du ser en man klädd i en alldeles för trång kostym så inser du att kostymen hindrar mannens kropp att röra sig på det vis kroppen var avsedd att röra sig på.

Den kristna kyrkoorganisationen eller samfundsorganisationen, ja faktiskt även det fria församlingsmönstret är sådana mänskliga kostymer som inte kan hänga med Guds församling i dess rörelser.

Kroppen definieras av att den har en förbindelse med huvudet som är Jesus Kristus.

På ett vis är det en utopi att kyrkan skulle verka helt oberoende av normala mänskliga sätt att organisera sig. Det viktiga är att inse att kostymen inte är kroppen, utan enbart en kostym.

Om en del av kroppen lider så lider hela kroppen säger aposteln Paulus. Detta är en bra test.

Hur agerar du och jag? Vill vi amputera den del av kroppen som inte verkar passa in i kostymen? Eller vänder vi oss till skräddaren för att få kostymen omsydd?

Berättelsen om Jerusalems tempel kan illustrera Guds sätt att samarbeta med människan. Gud ville inte ha ett tempel byggt, det var människan David som ville bygga templet. När så Davids son Salomo fick Guds tillstånd att bygga templet som kom Gud vid invigningen och fyllde templet med sin Ande och det blev en central plats i nationen. Det var inte templet i sig själv som var viktigt utan att människor i detta tempel fick möta Gud.

Så revs förlåten i templet itu när Jesus verk fullbordades på Golgata och den personliga relationen med Gud blev än tydligare.

Mitt i all mänsklig ofullkomlighet så verkar det fullkomliga. Mötet med Jesus är starten. Tillväxten sker i en varm gudsrelation. Redan när fröet såtts så börjar denna relation. Förakta inte det lilla. Vi sår och Gud står för växten.

Allt i det som kallas kyrka är inte en del av kroppen. Mänsklig kreativitet att skapa något som passar våra egna tankar och begär är sömnadskonst utan betydelse. Kroppen hänger alltid ihop med huvudet Jesus, gör den inte det är det en synvilla där sömnadskonsten förvillar oss.

 

Israel vs Sverige

Eftersom jag som kristen är inympad*) i Guds löften till Israel så är det en betydelsefull fråga för mig personligen hur jag förhåller mig till staten Israel, men också hur min nation förhåller sig.

Som individ möter jag i Sverige ett nyhetsflöde som ensidigt skuldbelastar Israel och som bortser från att det nutida Israel allt sedan sin tillkomst har haft att försvara sig mot omgivande nationer som vill beröva Israel dess rätt att existera.

Det är en sorg att regeringen Löfven ända sedan sin tillkomst varit så ensidig i förhållande till Israel. Även vi i Sverige har fått möta våld som riktar sig mot nationens säkerhet. Men det vi har mött är bara en västanfläkt mot de vindar av våld som Israel ständigt möter. Hur kan vi från vår trygga position vara ensidiga domare av nationen Israel? Jag har under mitt yrkesliv ofta varit delaktig i viktigt beslutsfattande för ett företag. Då är det inte svårt att föreställa sig den beslutssituation en israelisk statsminister hamnar i. Vilka beslut skulle jag ta i motsvarande situation? När existensen hotas.

Jag försvarar inte alla Israels politiska beslut, men allt måste ses i sitt sammanhang.

När jag startade hemsidan bonehuset.se så var jag i kontakt med den norske pastorn Emanuel Minos, numera hemma hos Herren. Han skrev en ingress till hemsidan och betonade samtidigt att ”du måste uppmana de kristna att be för Israel”. Jag har alltid haft detta med men kanske inte lyft fram det i den utsträckning jag borde gjort.

Det går en skiljelinje inom kristenheten. Det som kallas ersättningsteologin har långa rötter tillbaks i tiden och har påverkat kristenheten djupare än vad vi kanske förstår. Skiljelinjen handlar också om tilltron till Bibeln som Guds ord. Guds löften till Israel fullkomnas i Jesus och vi hedningar inbjuds i gemenskapen. Det innebär inte att löften har gått på export.

Under senaste århundradet har vi sett allt fler profetiska tilltal runt Israel blivit verklighet och även detta borde gjort oss eftertänksamma.

Inte kan jag begära att en profan regering ska tänka på detta vis. Av dem kan jag begära saklighet och inte ensidighet. Men som kristen har jag att ta ställning. Löpande i debatten och när jag på valdagen lämnar in min röstsedel.

Den som välsignar Israel får ta emot välsignelse. Men även omvänt gäller att vi missar välsignelse. Något som märks eller kommer att märkas.

Den 30 september (17.00 och 19.00) och den 1 oktober (11.00) har vi Israelhelg i Elimkyrkan i Simrishamn. Siegfried Luikert kommer att tala över ämnet ”För en tid som denna”

*) Rom 11:17  Men om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, 18 då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.
 

 Rom 11:24 För om du blev bortskuren från vildoliven som du av naturen tillhörde och mot naturen inympad i ett äkta olivträd, hur mycket lättare ska då inte de naturliga grenarna ympas in i sitt eget olivträd?


Vindar över Österlen

Under alla år  

så har den lilla pingstförsamlingen i Simrishamn kämpat i motvind. Mer eller mindre har den haft samma storlek årtionde efter årtionde. Frikyrkliga på Österlen räknas i promille i stället för procent.

Nästa år så är det jubileum. Etthundra år av kamp i motvinden.

Någon sa om Österlen: Det är blåsigt 360 dagar om året. De andra 5 dagarna är det storm.

 Men i Elimförsamlingen upplever vi en stilla Andens vind. Manifesterad i böne-samlingarna genom ett stilla bönesus. Mina tankar går till profeten Elias möte med Gud på berget Hored. Det var i det stillheten han mötte Gud.

Mitt liv har de senaste åren sammansmälts med vad Herren vill göra på Österlen. Ibland har jag känt det som en börda jag fått att bära, men nu känner jag det inte så.

..efter elden hördes
ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte
med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. (1:a Kung
19:12-13)

Min tjänst är en länk i en lång kedja av människor som kallats in i en uthållighetens vandring, där vi i slutändan ska få se något som endast Herren själv kan skapa.

Vi ska få se ett andligt genombrott.

I regionen finns ett andligt sökande. Antalet aktiviteter som har rötter i det som kallas new age är många. 

Det är ett äkta andligt sökande och om en sökare kommer till en andefattigt kristet sammanhang så uppstår besvikelse. Var i bland dessa alla ord finns anden?

En berättigad fråga. 

Endast det personliga mötet med Jesus för mig in i en gemenskap med den helige Ande och där i andens sus finns den djupa friden.