Gräv djupt i kända brunnar!

På bilden ser du min nya Bibel. Den är inköpt med tilltalet; starta något nytt, fördjupa dig i skriften, låt mig leda dig till djupa källor.

Investeringen gjordes och så fick jag nästan samma belopp från en närstående som gåva. ”Sponsrad fördjupning”.

Profeten Sakarja ger en viktig hälsning till det judiska folket vid den tiden, cirka 500 år för Kristus, men också en hälsning till oss som vill bygga upp vår tids tempel, den helige Andes tempel i den stora församlingen.

Templet då var raserat och skulle byggas upp. Är vårt tempel raserat? Så ser jag det. Ett uppbyggt tempel står för guds härlighet klart manifesterat mitt i samhället. Är templet raserat så betyder det att andra andliga krafter tagit kontrollen.

Jag hör Sveriges utbildningsminister tala om en neutral skola där barnen tar emot information för att senare i sitt liv fritt välja livsåskådning och tro. En utopi som grundar sig på att det finns en åsiktsneutralitet. Sanningen, som jag ser det, är att barnen uppfostras i en ateistisk grundvärdering och att de senare behöver få sina ögon öppnade för andliga sanningar.

Min mors förböner var den kraft som fick mina ögon att öppnas för att det finns en andlig sanning att upptäcka. Jag är evigt tacksam för detta. Av egen kraft var jag bara ifrågasättande och högmodig. Jag visste bäst fram till den punkt där jag fick kapitulera.

Detta ger mig ett hopp om att mina egna böner också ska få ett svar. Under alla år av uppror mot Gud så argumenterade aldrig mina föräldrar, men de bad och bönens makt är stor.

Serubbabel var ansvarig för uppbyggandet av templet vid en tid då ingen vågade bygga på templet. Han fick denna hälsning från profeten Sakarja: ”Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” och längre fram ”För vem föraktar den ringa begynnelsens dag?”

Mitt i en tid av upproriskhet mot Guds sanningar, och en tid av teologisk krigföring vill jag endast lyfta fram Jesus som världens frälsare. Något annat budskap har jag inte fått att föra fram. I detta söker jag gemenskap med alla som vill göra detsamma oavsett i vilken tradition de finns.

”En ringa begynnelse” finns i alla sammanhang jag mött. Detta sammanhang består av människor som längtar och ber, ja ropar till Gud om nåd över nationen. Ofta en liten grupp som inte nöjer sig med det utslätande.

När jag står på tunnelbanestationen och ser det budskap som riktas mot mig, så verkar upproret stort som det största berg. Budskap i konst och budskap i reklam som trotsigt formar sig till ett berg. Vem är du, du stora berg? Oavsett ska du bli jämn mark.

De två träden

Vid min promenad genom den skånska landskapet stötte jag på två pilar i en pilevall. Den ena var gammal, ihålig, och det var svårt att förstå att det fortfarande kunde grönska. Det andra stod tätt intill, helt säkert planterat för att bli en ersättning till det äldre trädet.

Bladen hade fallit av båda träden men jag kunde se att det äldre trädet hade haft rikligt med grenar och så även det yngre.

Jag använde bilden i min predikan i söndags. I en parentes. Trots intrycket av svaghet så transporterar det gamla trädet de ämnen som behövs för att grenarna ska grönska. Jesus sa till den samaritiska kvinnan i Sykar: den som dricker det levande vattnet ska inte törsta mer. Från det inre ska en källa strömma fram. Detta är en verklighet som vi lever i oavsett om vi är åldriga urholkade träd eller nyplanterade tunnare träd.

Vi hade en besökare i gudstjänsten som tidigare aldrig besökt denna typ av kyrka. Denne besökare upplevde något speciellt i rummet och på en direkt fråga om när detta inträffade så visade det sig att det var under stunden av förbön. Det är så vi önskar ha det; Guds närvaro i gudstjänsterna. En välsignelse som är större än allt vad vi gör. Ett levande vatten som strömmar fram.

Men vi upplevde en stark välsignelse även under predikan och sång – en väckelseatmosfär. Vad är på gång?

 

 

Att tala ut löften

Att tala ut löften

För drygt en vecka sedan predikade jag och upplevde mig ledd av den helige Ande i predikan. Väl hemma på, på kvällen, så kom vemodet över mig. Jag visste att jag fått vara i funktion men ändå ställde jag mig frågan om vad jag håller på med. Sjuttiofem år gammal och lägger det mesta av min tid på Guds verk på en ort som till synes verkar ointresserad av att få höra Guds ord.

Nu är det så att jag från den stund kallelsen kom till mig så har jag upplevt starka löften om ett andligt genombrott. Ett tilltal som även handlar om hur min egen tjänst som förkunnare ska vara framöver. Klara löften om vad som ska inträffa. Visst är det så att en människa kan ägna sig åt önsketänkande, men det är inte så att jag ser mig själv som en speciellt framgångsrik människa, utan om något ska ske så är det helt klart ett stort Guds under.

Veckan efter vemodet så hade jag beslutat mig för att på ett speciellt sätt vara i bön och jag besökte flera orter i närområdet och deltog där i olika slags bönesamlingar.  I en av dessa samlingar gav en man, som inte känner mig särskilt väl, en profetisk hälsning till mig. Det märkliga var att han nästan ord för ord uttalade samma löften som Gud har talat till mig i mitt inre. Inklusive saker som ännu inte har blivit en verklighet.

Därför vill jag nu tala ut löften om ett andligt genombrott, människor som kommer till tro, människor som bli helade från sjukdomar, människor som bli befriade från starka bindningar. Jag vill också uttala löftet om ett team för verksamheten och för bönetjänsten, vägar till förkunnelse på olika platser, dörrar som Herren själv ska öppna. Det handlar om små orter och någon gång även större orter, i Sverige och i andra länder. En verksamhet som inte märks i de stora sammanhangen men som trots detta kanaliserar Guds kraft på det sätt som han vill.

Det jag nu skrivit är ganska främmande för mig att skriva och jag skriver det med bävan, men jag har starkt inom att jag måste uttala dessa löften högt.

För personlig?

Ibland undrar jag om jag är för personlig i mitt skrivande. Det finns så många bloggar som skriver om tro ur teologiskt perspektiv, så en blogg med personligt vittnesbörd kan inte skada.

Det personliga vittnesbördet har rötter ända tillbaks till de första lärjungarna. De berättade helt enkelt om vad de varit med om under sin vandring tillsammans med Jesus. Samma sak försöker jag göra.

Grunden för vittnesbördet är den egna omvändelsen till tro. Att vittna i en domstol är en samhällelig plikt. Att vittna om sin tro är en naturlig följd av omvändelsen. Om jag vågar berätta om min tro så växer min egen tro samtidigt. Jag kommer in i Guds sammanhang.

Vi är kallade till att berätta om vår tro, att evangelisera kallas det. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn  och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

I ett vetenskapligt TV-program konstaterade programledaren ”det går inte vetenskapligt att bevisa att det finns en gud och det går inte heller att bevisa att det inte finns en gud. Kan vi inte nöja oss med detta.”

Om tro handlade om en filosofisk övertygelse så visst kunde jag nöja mig med att konstatera att vi har olika filosofiska uppfattningar. För min egen del har jag inget behov av att ”få rätt” i det filosofiska resonemanget. Jag skulle ha ett mycket lugnare liv om jag nöjde mig med att vara en pensionär som lever i ett välfärdssamhälle.

Dock är detta inte möjligt för mig, för inom mig brinner en eld att alla människor ska få möta Jesus och komma in i ett personligt gudsförhållande. Redan från skapelsens början var den djupa relationen med människan Guds avsikt och vi mår som bäst när vi kommer in i en sådan relation. Jag hoppas du förstår att för mig går det inte att vara tyst om att det finns ett annat liv att leva för den som vill ta emot Guds gåva.

Jag kan inte bevisa att Gud skapade världen, lika lite som någon annan kan bevisa att han inte gjorde det. Min övertygelse är att om och när forskningen så småningom når fram till sanningen i de existentiella frågorna så möter de Gud. Bibeln säger att vi ser som i en spegel när vi söker Guds ansikte och då måste vi tänka på att speglar vid en tid Bibeln skrevs inte hade samma skärpa som nutida speglar.

Denna min övertygelse har sin grund i mitt eget gudsmöte och den fortsatta vandring i tro som blev följen av detta möte. Vad som hände då och vad som fortfarande sker kan jag inte sortera bort som inbillning.

Senast i går fick jag en profetisk hälsning från en man som inte känner mig. Han kom med ett tilltal som berörde ett antal frågeställningar som jag nämnt för Gud under bön och som är mycket viktiga för min fortsatta tjänst som förkunnare. Så precis och personlig är gudsrelationen.