Mitt i strömmen

Ensam på mitt kontor i kyrkan skriver jag. Den senaste månaden har jag fått vara med om många uppmuntrande händelser och hälsningar. Genom det som skett känner jag mig uppmuntrad i min tjänst, bekräftad i att kallelsen. Det är inte självklart att börja gå en helt ny väg efter de sjuttio, även om Moses var åttio när han startade sin egentliga uppgift.

Hur är det. Var den kallelse jag upplevde som sextonåring en kallelse som gällde de sena åren i mitt liv? Gud måste ha känt till att den unge mannen, blyg och skadad av mobbing, inte skulle våga ta detta steg som han talade om till i mitt inre.

Långt senare, när jag återkommit till tro, bad jag tillsammans med min pastor en dag. Han bad om förkunnare som skulle våga stiga ut till nationens försvar och jag förstår att han bad för unga människor som skulle överlåta sina liv för detta. Inom mig själv bad jag; Herre jag kan inte bli ung igen, men jag skulle önska att det var möjligt att få betyda något för att vår nation åter igen ska få uppleva en väckelse.

Nu upplever jag att mitt liv fått denna inriktning. Är oerhört förväntansfull inför vad som ska ske. Det är märkligt att Gud väljer de svagaste redskapen för att gå hans ärenden, men historien bekräftar detta gång på gång. Så jag är i gott sällskap.

Tro inte att jag påstår att min tjänst skulle vara speciellt unik. Jo förresten, alla tjänster som Gud kallar till är unika, eftersom Gud inte använder sig av robotar utan människor. Jag menar jag är en endast liten del av det som ska ske i Sverige, men det är viktigt att ta hans kallelse på allvar. Det handlar inte om att fylla en funktion i en social gemenskap, även om församlingen är en social gemenskap. Nej det handlar om att inta ny mark, eller kanske återta förlorad mark. Att Han sänt mig till en av de regioner i Sverige som traditionellt bedöms som hårda saknar betydelse. Segern är Herrens och hans makt är utan gräns.

Församlingens medvetna och ihärdiga bön banar väg för att gamla murar ska rasa. De har stått länge och ser gedigna ut, men de ska rasa.

Vid bönekonferensen i Hässleholm i början av februari fick jag en vacker bild. Jag såg Skåne som en stor dal i en öken. Inte mycket till liv. Men så fick jag en insikt. Där nere i sanden låg tusentals med frön, sådda under en lång tid, och de väntade bara på regnet som kommer att komma och som får alla dessa frön att blomma upp till en grönskande dal.

 

Bilden är tagen av Peter Hägg alldeles innan den första dopförrättning jag fått hålla, men inte den sista hoppas jag.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *