Intellektuell kamp?

I dag läste jag ett provkapitel på en bok av en kristen filosof. Den handlade om ateism och om dåliga argument i dialogen mellan ateister och kristna. Kapitlet avslutades med uppmaningen om en sansad dialog om livets kanske viktigaste fråga och att överlämna slogan-dialoger åt fundamentalisterna. På båda sidor tolkar jag det.

Är jag fundamentalist om jag inte ser tro som en form av intellektuell dialog, utan mer som en relation som öppnas?

En mig närstående kom att konfronteras med frågeställningen runt Gud i och med att jag plötsligt fick en gudsupplevelse och kom till tro. Personen i fråga beslöt sig för att pröva alla argument grundligt. Lyfta på varje sten.

Resultatet beskriver jag som att hjärtat blev frälst på tre månader, men huvudet behövde tre år för att övertygas. Övertygelsen efter tre år kom genom ett påtagligt under. Inte genom ett intellektuellt argument.

För egen del uppmanade den helige Ande mig att inte alls försöka påverka den process som pågick, så jag besvarade bara frågor när de kom.

Ordet frälst kan vara främmande för icke troende. Frälst betyder räddad, d.v.s. ta emot ett evigt liv genom en gudomlig nåd. Syndernas förlåtelse. I praktiken märks detta genom att ett innerligt gudsförhållande uppstår. I det fall jag relaterar till var förändringen påtaglig redan innan övertygelsen fanns.

När inträffade frälsningsögonblicket? Jag hävdar vid den första tidpunkten. Och varför? Jo för att en relation med Gud hade uppstått.

Det sägs att ateisten CS Lewis blev troende genom en intellektuell process och att han i sin tur fått föra andra till tro genom argumenten i sina böcker. Så är det säkert eftersom den intellektuella dialogen är helt dominerande i vissa människors liv. Gudsrelation kan då först uppstå efter en avslutat intellektuell kamp. Eller?

Jag har en svaghet för filosofi. Lyssnar gärna på samtal om filosofi i TV. Sådana finns att lyssna till på udda TV-kanaler, som Axess TV. Jag har respekt för människors försök att förklara en komplicerad verklighet. Som troende slår det mig att i det ögonblick jag tillåter tanken ”att Gud existerar” så fylls förklaringsmodellerna med ett helt annat innehåll.

Men mitt möte med Gud, genom Jesus, var lika enkelt som att en dörr öppnades och en person steg in i mitt rum. In i mitt liv.

PS Vill inte att du ska tro att jag nedvärderar apologeternas uppgift. Vill bara tala om att mötet med Gud kan vara mycket okomplicerat och att denna enkelhet inte är något att skämmas för. DS

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *