Om förbönstjänst

”Men han ska be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden:” (Jak 1:6)

När jag återkom till tro år 1994 så kom jag till en församling med aktivt böneliv. Varje vardagsmorgon samlades vi till bön och jag kom snabbt in i att vara delaktig i en förbönstjänst. Detta utvecklades till en personlig förbönstjänst där jag kom att följa den helige Andes ledning både geografiskt och med förbön för specifika människor.

Förbönstjänsten finns egentligen inte beskriven som en enskild tjänst i Bibelns nytestamentliga texter. Som jag läser det förutsätts hela församlingen vara engagerad i bön och församlingsledningen specifikt djupt rotad i ordet och bönen.

”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön” står det i Jakobs brev och detta bekräftar möjligheten till en förbönstjänst. Dock är det den symfoniskt eniga bönen som är (borde vara) församlingens stora framgångsfaktor.

Under det gamla förbundet så sände Gud profeter till sitt folk för att få dem på rätt kurs när det slirade i nationens gudsrelation. I det nya förbundet är den helige Ande utgjuten över alla i församlingen som en möjlighet, men frågan är om vi tillåter den helige Ande att verka så i våra liv.

Kyrkohistorien innehåller tillfällen då enskilda förebedjare kallas ut för att bana väg för en väckelse. När kyrkan stelnar i att vara verksam mer som institution än att vara levande i nära tillbedjan så kallas förebedjarna ut. På något vis är detta det nya förbundets motsvarighet till gamla förbundets profettjänster.

Visst är det med den mänskliga logikens ögon märkvärdigt att den allsmäktige Guden gjort sig beroende av bedjande människor.

Vid ett tillfälle kallades en norsk bonde, en aktiv förebedjare, ut till att intensivt be för ett visst afrikanskt land. Han bad till dess att han upplevde inom sig att han fått bönesvar. I efterhand bekräftades en krissituation i landet, en situation som kom att få en lycklig lösning.

Min mor kallades en natt ut i intensiv bön för en Sydamerika-missionär. Långt efteråt fick hon reda på att fartyget han färdats i varit i sjönöd just denna natt.

Så vi lämnar den mänskliga logiken och stiger ut på Guds planhalva, det övernaturliga samarbetet som sker på hans villkor. Inte i egen kraft eller för att vi är mer heliga än andra. Vi kallas in i en mäktig tjänst genom den seger Jesus vann på Golgata, rättfärdiggjorda genom honom är vi de rättfärdiga människor som Jakobs brev talar om. När förhänget till det allra heligaste rämnade vid Jesus död så gav detta inte enbart fri tillgång till ett rum i Jerusalems tempel utan till Guds himmelska tron där även Jesus är verksam som vår förebedjare.

Kännetecknade för förebedjare är att de verkar i full kraft när de ber för det Gud lagt på deras hjärtan. När de möter människors försök att styra deras bedjande genom koncept eller mänskliga strategier så svalnar de.

För egen del har jag ett förbönsuppdrag gällande en svensk vänsterpolitiker. Det startade med att jag fick uppleva hur en annan förebedjare kallades ut i intensiv förbön för denna person.  Efter detta låg det på mitt hjärta. Vid ett tillfälle vet jag att Gud berörde personen, men sedan verkar allt som vanligt igen, någon gudspåverkan märks inte. Men uppdraget kvarstår. Jag har även ett förbönsuppdrag för en internationell politiker som i svensk media ständigt angrips. Här gäller det att inte fångas av alla negativa omdömen för att med rent hjärta kunna vara i förbön.

Så kära förebedjare, stå kvar i ditt uppdrag, segern väntar. Denna hälsning ger jag dig och även mig själv.

Den svåra balansen

Bild från mitt besök i Caesarea

Bibelns riktlinjer för den kristne är mycket tydlig att vi ska leva i världen men inte av världen. Att leva i världen kan aldrig innebära att leva i en religiös bubbla avskärmad från vår omvärld. Att inte leva av världen innebär att inte smittas av en gudsfrånvänd omvärld (tidsanda).

Den levande kristna församlingen ska fungera som salt i världen och gör detta med automatik om den lever i en fungerande gudsrelation. Detta oberoende av hur den politiska situationen ser ut runt omkring församlingen. En förföljd församling är ofta en växande församling. Mycket vishet om detta finns tillgänglig i hälsningen till de olika församlingarna i mindre Asien som vi kan läsa om i början av Johannes uppenbarelse.

När den kristne och den kristna församlingen lever som en del av en demokrati uppstår en spänning mellan politiska ideal och andliga sanningar. Vi vill vara goda demokrater både i församlingen och i samhället som helhet.

Demokrati i församlingen kan inte innebära av att var och en försöker få församlingen att bli så som just denne tycker att församlingen ska vara. Demokrati i församlingen betyder att församlingen som helhet försöker att finna Guds väg. Osunt ledarskap kan vara att en individ (eller grupp) försöker att tvinga på församlingen sin väg i stället för att inför Herren ödmjukt finna församlingens väg, men det kan också vara en antal individer som ständigt debatterar om hur allt ska gå till. Trots att denna debatt kan anses vara demokratisk så leder den inte rätt.
Den församling vi möter i Apostlagärningarna består av ett kollektivt ledarskap med tydliga tjänster där de olika tjänsterna befruktar varandra och hela ledarskapet finns för att betjäna och utrusta församlingen.

Jag tycker mig se att i vår tid sorterar vissa kristna debattörer sina medkristna efter vilken politik de uppfattar dessa stå för. Påståenden som du kan inte vara kristen om du stöder en viss politik (politiker) förekommer flitigt. Visst visar historien att kyrkan har gjort djupdykningar i politiskt förfall, men likaväl så är inte det inte politiken som är kyrkans främsta uppgift. Påverkan på samhället sker genom att den kristna församlingen lever ut sin gudstro i den värld där de lever. Detta oberoende om de lever i en demokrati eller diktatur. En levande kyrka är diktaturens värsta fiende trots att församlingarna kan vara hur fridsamma som helst. De lever nämligen ut Guds kraft i sitt samhälle.

Paulus undervisar om att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. När ängeln lämnar Daniel berättas det i Daniels bok att han säger sig behöva fortsätta kampen mot furstarna över Persien och Javan. För mig står Persien (Babylon) för en fortsatt kamp mot det ockulta och Javan (Grekland) för en fortsatt kamp mot den vishet som endast kommer från mänskligt tänkande. Denna kamp pågår även i vår tid.

I den västerländska kulturen ska allt förklaras genom mänsklig visdom. Den grekiska påverkan (Javan) är påtaglig. Visdomen grundar sig på studier av naturens fenomen och denna visdom som baseras på skapelsen har sin begränsning i att få kunskap om skaparen.

Även politiken har sin bas i mänsklig visdom och får inte styra den kristna församlingen.

Så vi står kvar i detta svåra; att leva i världen och delta i den demokratiska processen men inte låta tidsandan prägla oss utan att ha våra rötter djupt rotade i gudsrelationen. Ett liv i ordet, bönen samt att fullt leva ut evangeliet i vår omvärld.