Den svåra balansen

Bild från mitt besök i Caesarea

Bibelns riktlinjer för den kristne är mycket tydlig att vi ska leva i världen men inte av världen. Att leva i världen kan aldrig innebära att leva i en religiös bubbla avskärmad från vår omvärld. Att inte leva av världen innebär att inte smittas av en gudsfrånvänd omvärld (tidsanda).

Den levande kristna församlingen ska fungera som salt i världen och gör detta med automatik om den lever i en fungerande gudsrelation. Detta oberoende av hur den politiska situationen ser ut runt omkring församlingen. En förföljd församling är ofta en växande församling. Mycket vishet om detta finns tillgänglig i hälsningen till de olika församlingarna i mindre Asien som vi kan läsa om i början av Johannes uppenbarelse.

När den kristne och den kristna församlingen lever som en del av en demokrati uppstår en spänning mellan politiska ideal och andliga sanningar. Vi vill vara goda demokrater både i församlingen och i samhället som helhet.

Demokrati i församlingen kan inte innebära av att var och en försöker få församlingen att bli så som just denne tycker att församlingen ska vara. Demokrati i församlingen betyder att församlingen som helhet försöker att finna Guds väg. Osunt ledarskap kan vara att en individ (eller grupp) försöker att tvinga på församlingen sin väg i stället för att inför Herren ödmjukt finna församlingens väg, men det kan också vara en antal individer som ständigt debatterar om hur allt ska gå till. Trots att denna debatt kan anses vara demokratisk så leder den inte rätt.
Den församling vi möter i Apostlagärningarna består av ett kollektivt ledarskap med tydliga tjänster där de olika tjänsterna befruktar varandra och hela ledarskapet finns för att betjäna och utrusta församlingen.

Jag tycker mig se att i vår tid sorterar vissa kristna debattörer sina medkristna efter vilken politik de uppfattar dessa stå för. Påståenden som du kan inte vara kristen om du stöder en viss politik (politiker) förekommer flitigt. Visst visar historien att kyrkan har gjort djupdykningar i politiskt förfall, men likaväl så är inte det inte politiken som är kyrkans främsta uppgift. Påverkan på samhället sker genom att den kristna församlingen lever ut sin gudstro i den värld där de lever. Detta oberoende om de lever i en demokrati eller diktatur. En levande kyrka är diktaturens värsta fiende trots att församlingarna kan vara hur fridsamma som helst. De lever nämligen ut Guds kraft i sitt samhälle.

Paulus undervisar om att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. När ängeln lämnar Daniel berättas det i Daniels bok att han säger sig behöva fortsätta kampen mot furstarna över Persien och Javan. För mig står Persien (Babylon) för en fortsatt kamp mot det ockulta och Javan (Grekland) för en fortsatt kamp mot den vishet som endast kommer från mänskligt tänkande. Denna kamp pågår även i vår tid.

I den västerländska kulturen ska allt förklaras genom mänsklig visdom. Den grekiska påverkan (Javan) är påtaglig. Visdomen grundar sig på studier av naturens fenomen och denna visdom som baseras på skapelsen har sin begränsning i att få kunskap om skaparen.

Även politiken har sin bas i mänsklig visdom och får inte styra den kristna församlingen.

Så vi står kvar i detta svåra; att leva i världen och delta i den demokratiska processen men inte låta tidsandan prägla oss utan att ha våra rötter djupt rotade i gudsrelationen. Ett liv i ordet, bönen samt att fullt leva ut evangeliet i vår omvärld.