Den fria viljan och tillbedjan

Jerusalem hösten 2019

Vi respekterar inte alltid andra människors vilja. I alla fall inte deras åsikter som förs fram i digitala media. Kommentarsfälten talar tydligt om detta.

Jag brukar beskriva den helige Ande som den perfekte gentlemannen som aldrig kör över någon människas vilja. Gud vet vad som är bäst för oss och önskar ha en sådan relation till oss att vi frivilligt söker denna hans väg.

Men går vi en annan väg så anpassar han sig och vill ifrån vår nya position föra in oss i sin viljas väg.

Ser du på Guds väg med sitt utvalda folk under gamla förbundets tid så förstår du vad jag menar. Tabernaklet, Arken, Molnstoden och Eldstoden representerar Guds ständiga närvaro. Han talar om när de ska starta vandringen och när de ska sluta den. Han finns alltid där inför varje utmaning. Vandringen blev längre än vad den skulle behövt bli genom folkets eget val, men Han fortsatte att ständigt vara nära.

När de kommer in i det utlovade landet vill Han att de ska ha ett annorlunda styrelsesätt än andra folk. Direkt tilltal från Gud och domare som avgör tvister, men folket önskar sig att ledas av en kung på samma vis som andra folk. När de önskar detta så ber Gud profeten Samuel att klargöra riskerna med att styras av en kung och tillåter sedan deras vilja.

Vissa kungar kom att gå Guds väg och medan andra gick sin egen väg och folket lider med kungarnas felaktiga val.

Kung David ville bygga ett hus åt Gud, ett hus som Gud inte hade önskat, huset som sedan kommer att bli templet. Detta byggs av kung Davids son Salomo.

Gud som tydligt visat att han inte önskade sig ett tempel, utan ville vara närmre än så, fyllde nu det nya templet med sin heliga närvaro och templet kom att bli nationens centrum, ja kanske hela världens centrum. Något som påverkar oss än i dag, även under det nya förbundets tid.

Guds innersta vilja, som kommer till uttryck i det nya förbundet beskrivs av Jesus i samtalet med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Sykar.

”Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern.  Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.  Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha.  Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4)

Vi sätter ofta tilltro till den yttre uttrycksformen. Vi kan se att även de olika strömmarna av väckelse som skett under det nya förbundets tid ofta fastnat i mänskliga uttryck på det sätt som synts i kläder, frisyrer, typ av musik samt de mänskliga formerna för tillbedjan.

Gud älskar den fördjupning av relationen med honom som skedde vid varje väckelsetillfälle, men de yttre formerna har ofta haft ett mänskligt ursprung.

Det är inget fel i att vara trygg i sin egen tradition, Gud är nära oss där, men Gud är större än den tradition vi vant oss vid och det kan hända att han önskar föra oss ut ur vår komfortzon. Är vi beredda att följa honom då? Han tvingar oss inte, men följer vi hans väg kan underbara saker ske genom hans kraft.

Ordet och bönen

Du som följt mitt bloggande under åren vet att jag tror på bönens makt. Som kristna är vi kallade till att vara i bön.

Jag väljer medvetet orden vara i bön, inte att vi är kallade att bedja. Bön är en pågående relation som beskrivs i Efesierbrevet 6:18.

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga”.

Som förebedjare har jag ibland svårt för den strukturerade bönen. Det brukar vara så att någon har gjort en lista över vad vi ska bedja över och vi följer listan punkt för punkt.

Jag vet att stora samlingar kräver en struktur, men det gäller också att låta hjärtat vara med och att den helige Andes leder oss i bönen. I den bästa av världar så skapades strukturen under ledning av den helige Ande och då sammanfattas allting i ett enda jublande halleluja!

Erfarna förebedjare har svårt att be för något som den helige Ande inte lyft fram inom dem.

Att vara vaken och hålla ut uppmanar Paulus oss till i texten ovan. Utan den ständigt levande relationen med den helige Ande så somnar jag in, i egen kraft klarar inte jag av att vara vaken hur gärna jag än vill.

I Jesus liknelse om jungfrurna som väntar på brudgummen så sägs det att alla somnar in, men vissa av dem har olja kvar i sina lampor och är därmed redo. Talar detta om att ha en obruten relation med den helige Ande även när jag blir sömnig? Så förstår jag det.

I den sista tiden är det svårt att vara vaken, i egen kraft helt omöjligt. Den helige Ande petar till mig för att väcka mig när det behövs, ibland skakar han om mig när det är dags. Medveten om min egen svaghet sträcker jag mig mot Guds kraft.

Ledarskapet i den första församlingen prioriterade två saker; ordet och bönen.

Det finns ingen motsättning mellan dessa två. Båda handlar om relation. En djup relation till det skrivna tilltalet (ordet) och till det i vardagen pågående tilltalet. Hur duktig ledare du än är så kan du inte gå förbi dessa fundamentala faktorer. Både ord och bön. Har vi inte detta klart för oss så förblir vi enbart organisation och fungerar inte som församling. Är vår utgångspunkt de praktiska lösningarna så får vi ett bra maskineri men utan innehåll. Vi är kallade att vara den levande kroppen med Jesus själv som huvud. Vi ska leva som Jesus gjorde.

Under sin vandring på jorden så gjorde Jesus enbart Faderns vilja. Han var oerhört mån om att avdela tid för gemenskap med sin Fader, för att ständigt leva mitt i Faderns vilja. Trots att han vandrade i den helige Andes kraft så nöjde han sig inte med detta utan prioriterade tid för relationen med Fadern. Tidiga mornar och sena kvällar, ibland hela nätter.

Han som i sig själv är det levande ordet höll det skrivna ordet högt och när han frestades var det med det skrivna ordet han bemötte Satan.

Visst kräver de praktiska frågorna sin tid, men ordet och bönen kräver långt större tid. Men nu är det så vist ordnat att olika människor inom församlingen har olika gåvor och har olika uppdrag som kompletterar varandra till en helhet. Alla är lika viktiga.

Men som ledare kommer du inte förbi ordet och bönen.

Bilden är tagen i Jerusalem och föreställer Jesus med lärjungar på vandring från den övre salen.