Ordet och bönen

Du som följt mitt bloggande under åren vet att jag tror på bönens makt. Som kristna är vi kallade till att vara i bön.

Jag väljer medvetet orden vara i bön, inte att vi är kallade att bedja. Bön är en pågående relation som beskrivs i Efesierbrevet 6:18.

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga”.

Som förebedjare har jag ibland svårt för den strukturerade bönen. Det brukar vara så att någon har gjort en lista över vad vi ska bedja över och vi följer listan punkt för punkt.

Jag vet att stora samlingar kräver en struktur, men det gäller också att låta hjärtat vara med och att den helige Andes leder oss i bönen. I den bästa av världar så skapades strukturen under ledning av den helige Ande och då sammanfattas allting i ett enda jublande halleluja!

Erfarna förebedjare har svårt att be för något som den helige Ande inte lyft fram inom dem.

Att vara vaken och hålla ut uppmanar Paulus oss till i texten ovan. Utan den ständigt levande relationen med den helige Ande så somnar jag in, i egen kraft klarar inte jag av att vara vaken hur gärna jag än vill.

I Jesus liknelse om jungfrurna som väntar på brudgummen så sägs det att alla somnar in, men vissa av dem har olja kvar i sina lampor och är därmed redo. Talar detta om att ha en obruten relation med den helige Ande även när jag blir sömnig? Så förstår jag det.

I den sista tiden är det svårt att vara vaken, i egen kraft helt omöjligt. Den helige Ande petar till mig för att väcka mig när det behövs, ibland skakar han om mig när det är dags. Medveten om min egen svaghet sträcker jag mig mot Guds kraft.

Ledarskapet i den första församlingen prioriterade två saker; ordet och bönen.

Det finns ingen motsättning mellan dessa två. Båda handlar om relation. En djup relation till det skrivna tilltalet (ordet) och till det i vardagen pågående tilltalet. Hur duktig ledare du än är så kan du inte gå förbi dessa fundamentala faktorer. Både ord och bön. Har vi inte detta klart för oss så förblir vi enbart organisation och fungerar inte som församling. Är vår utgångspunkt de praktiska lösningarna så får vi ett bra maskineri men utan innehåll. Vi är kallade att vara den levande kroppen med Jesus själv som huvud. Vi ska leva som Jesus gjorde.

Under sin vandring på jorden så gjorde Jesus enbart Faderns vilja. Han var oerhört mån om att avdela tid för gemenskap med sin Fader, för att ständigt leva mitt i Faderns vilja. Trots att han vandrade i den helige Andes kraft så nöjde han sig inte med detta utan prioriterade tid för relationen med Fadern. Tidiga mornar och sena kvällar, ibland hela nätter.

Han som i sig själv är det levande ordet höll det skrivna ordet högt och när han frestades var det med det skrivna ordet han bemötte Satan.

Visst kräver de praktiska frågorna sin tid, men ordet och bönen kräver långt större tid. Men nu är det så vist ordnat att olika människor inom församlingen har olika gåvor och har olika uppdrag som kompletterar varandra till en helhet. Alla är lika viktiga.

Men som ledare kommer du inte förbi ordet och bönen.

Bilden är tagen i Jerusalem och föreställer Jesus med lärjungar på vandring från den övre salen.