En del av kroppen, vare sig jag vill eller inte

Svalan väntar, liksom hela skapelsen, att Guds barn ska stiga fram. Foto: Börge Schönbeck

En del av kroppen

Jag är en del av kroppen, vare sig jag vill eller inte. Det skulle kunna handla om min egen fysiska kropp för det verkar vara ett problem i vår tid hur vi förhåller oss till den kropp vi har.

Nej, jag talar om att vara en del av Jesus kropp, den universella församlingen. Den består av alla människor som tagit emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare.

Under de tvåtusen år som flutit på sedan Jesus vandrade här på jorden har ett antal mänskliga tillägg till hans undervisning kommit till. Dessutom har den kropp som var avsedd att vara en enhet splittras upp i många fraktioner.

Likaväl är det en enda kropp oavsett vad jag tycker.

Jesus berör detta i liknelsen om fienden som sådde in ogräs i en bondes åker1). Ska vi riva upp ogräset säger medarbetarna. Nej svarar bonden,  vi väntar till skördetillfället och skiljer då vetet ifrån ogräset. Annars kan vi skada säden när vi river upp ogräset.

Nu skulle jag kunnat ge ett antal exempel på teologiska motsättningar men avstår från detta för att inte våra tankar ska fångas i en fälla. Det blir så lätt så när min egen favoritmotsättning dyker upp.

Felaktig undervisning måste bemötas eftersom den förhindrar människor från att möta frälsningen. De människor som trots ”felaktig” undervisning mött Jesus som sin frälsare är mina syskon, delar i samma kropp. Om någon del av kroppen lider, så lider hela kroppen med den.

Men om jag säger att en del av kroppen har så stark infektion att jag inte längre vill att den ska vara en del av min kropp så är detta inte möjligt. Visst kan jag säga det, men fortfarande är det samma kropp.

Är det inte så att amputation är nödvändig för att inte hela kroppen ska förgiftas? Visst så kan det vara, men då är det en del av den kropp jag tillhör som amputeras.

Det är lättare att skapa en konfliktzon än att tydligt stå kvar i Guds ord och samtidigt fortsätta att älska den kropp jag är en del av.

När jag skrivit denna första avdelning, så kom jag att höra på en podd med Micael Grenholm om Amish-bröder som missionerar tillsammans med kinesiska kristna i Irak. En illustration om hur den helige Ande leder rakt igenom traditioner och kulturer utan att bry sig om gränser. Det bekräftade för mig det jag redan skrivit.

Jag har mött kristna syskon i olika länder och från olika kulturer och känt gemenskap i anden. Ibland har vissa uttryck varit främmande för mig och varit svåra att förstå. Det har också hänt att jag blivit starkt kritiserad för att jag stått för en vänskap över kyrkogränser. Någon sa att det inte är möjligt att vara kristen och stå kvar i "den traditionen". När känslorna blossat upp som mest så tror jag det handlar om sår som inte läkts. Strider inom kyrkan ger sår som kan ta tid att läka.

Att rakryggat stå för Bibelns undervisning samtidigt som jag inte tar till mig fariséns attityd är en nåd att stilla be om.

På Jesus tid stod sadducéerna för den tidens liberalteologi medan fariséerna var en väckelserörelse inom judendomen som stelnat i ett yttre regelverk. Jesus visade vrede mot båda dessa företeelser.

Som jag skrev i mitt förra inlägg, jag tror vi är på väg in i en tid då skiljelinjerna inte går mellan de kristna kyrkorna, utan finns inom varje kyrka. De som tar sin tro på allvar och söker Guds väg med sina liv eller de som inte gör detta.

Ropet kommer tydligt att höras; brudgummen är här och bruden oavsett tradition säger då ja.

  1. Matteus 13:24-30
  2. Bilden: Rom 8:22