Den fria viljan och tillbedjan

Jerusalem hösten 2019

Vi respekterar inte alltid andra människors vilja. I alla fall inte deras åsikter som förs fram i digitala media. Kommentarsfälten talar tydligt om detta.

Jag brukar beskriva den helige Ande som den perfekte gentlemannen som aldrig kör över någon människas vilja. Gud vet vad som är bäst för oss och önskar ha en sådan relation till oss att vi frivilligt söker denna hans väg.

Men går vi en annan väg så anpassar han sig och vill ifrån vår nya position föra in oss i sin viljas väg.

Ser du på Guds väg med sitt utvalda folk under gamla förbundets tid så förstår du vad jag menar. Tabernaklet, Arken, Molnstoden och Eldstoden representerar Guds ständiga närvaro. Han talar om när de ska starta vandringen och när de ska sluta den. Han finns alltid där inför varje utmaning. Vandringen blev längre än vad den skulle behövt bli genom folkets eget val, men Han fortsatte att ständigt vara nära.

När de kommer in i det utlovade landet vill Han att de ska ha ett annorlunda styrelsesätt än andra folk. Direkt tilltal från Gud och domare som avgör tvister, men folket önskar sig att ledas av en kung på samma vis som andra folk. När de önskar detta så ber Gud profeten Samuel att klargöra riskerna med att styras av en kung och tillåter sedan deras vilja.

Vissa kungar kom att gå Guds väg och medan andra gick sin egen väg och folket lider med kungarnas felaktiga val.

Kung David ville bygga ett hus åt Gud, ett hus som Gud inte hade önskat, huset som sedan kommer att bli templet. Detta byggs av kung Davids son Salomo.

Gud som tydligt visat att han inte önskade sig ett tempel, utan ville vara närmre än så, fyllde nu det nya templet med sin heliga närvaro och templet kom att bli nationens centrum, ja kanske hela världens centrum. Något som påverkar oss än i dag, även under det nya förbundets tid.

Guds innersta vilja, som kommer till uttryck i det nya förbundet beskrivs av Jesus i samtalet med den samaritiska kvinnan vid brunnen i Sykar.

”Tro mig, kvinna, det kommer en tid när det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern.  Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.  Men det kommer en tid, och den är redan här, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Sådana tillbedjare vill Fadern ha.  Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4)

Vi sätter ofta tilltro till den yttre uttrycksformen. Vi kan se att även de olika strömmarna av väckelse som skett under det nya förbundets tid ofta fastnat i mänskliga uttryck på det sätt som synts i kläder, frisyrer, typ av musik samt de mänskliga formerna för tillbedjan.

Gud älskar den fördjupning av relationen med honom som skedde vid varje väckelsetillfälle, men de yttre formerna har ofta haft ett mänskligt ursprung.

Det är inget fel i att vara trygg i sin egen tradition, Gud är nära oss där, men Gud är större än den tradition vi vant oss vid och det kan hända att han önskar föra oss ut ur vår komfortzon. Är vi beredda att följa honom då? Han tvingar oss inte, men följer vi hans väg kan underbara saker ske genom hans kraft.

Ordet och bönen

Du som följt mitt bloggande under åren vet att jag tror på bönens makt. Som kristna är vi kallade till att vara i bön.

Jag väljer medvetet orden vara i bön, inte att vi är kallade att bedja. Bön är en pågående relation som beskrivs i Efesierbrevet 6:18.

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga”.

Som förebedjare har jag ibland svårt för den strukturerade bönen. Det brukar vara så att någon har gjort en lista över vad vi ska bedja över och vi följer listan punkt för punkt.

Jag vet att stora samlingar kräver en struktur, men det gäller också att låta hjärtat vara med och att den helige Andes leder oss i bönen. I den bästa av världar så skapades strukturen under ledning av den helige Ande och då sammanfattas allting i ett enda jublande halleluja!

Erfarna förebedjare har svårt att be för något som den helige Ande inte lyft fram inom dem.

Att vara vaken och hålla ut uppmanar Paulus oss till i texten ovan. Utan den ständigt levande relationen med den helige Ande så somnar jag in, i egen kraft klarar inte jag av att vara vaken hur gärna jag än vill.

I Jesus liknelse om jungfrurna som väntar på brudgummen så sägs det att alla somnar in, men vissa av dem har olja kvar i sina lampor och är därmed redo. Talar detta om att ha en obruten relation med den helige Ande även när jag blir sömnig? Så förstår jag det.

I den sista tiden är det svårt att vara vaken, i egen kraft helt omöjligt. Den helige Ande petar till mig för att väcka mig när det behövs, ibland skakar han om mig när det är dags. Medveten om min egen svaghet sträcker jag mig mot Guds kraft.

Ledarskapet i den första församlingen prioriterade två saker; ordet och bönen.

Det finns ingen motsättning mellan dessa två. Båda handlar om relation. En djup relation till det skrivna tilltalet (ordet) och till det i vardagen pågående tilltalet. Hur duktig ledare du än är så kan du inte gå förbi dessa fundamentala faktorer. Både ord och bön. Har vi inte detta klart för oss så förblir vi enbart organisation och fungerar inte som församling. Är vår utgångspunkt de praktiska lösningarna så får vi ett bra maskineri men utan innehåll. Vi är kallade att vara den levande kroppen med Jesus själv som huvud. Vi ska leva som Jesus gjorde.

Under sin vandring på jorden så gjorde Jesus enbart Faderns vilja. Han var oerhört mån om att avdela tid för gemenskap med sin Fader, för att ständigt leva mitt i Faderns vilja. Trots att han vandrade i den helige Andes kraft så nöjde han sig inte med detta utan prioriterade tid för relationen med Fadern. Tidiga mornar och sena kvällar, ibland hela nätter.

Han som i sig själv är det levande ordet höll det skrivna ordet högt och när han frestades var det med det skrivna ordet han bemötte Satan.

Visst kräver de praktiska frågorna sin tid, men ordet och bönen kräver långt större tid. Men nu är det så vist ordnat att olika människor inom församlingen har olika gåvor och har olika uppdrag som kompletterar varandra till en helhet. Alla är lika viktiga.

Men som ledare kommer du inte förbi ordet och bönen.

Bilden är tagen i Jerusalem och föreställer Jesus med lärjungar på vandring från den övre salen.

Stå rak i motvinden!

Det naturliga när vinden blåser hårt är att huka sig ner. Men om jag hukar mig ner så missar jag överblicken, ser inte omgivningen som den är, minskar mitt perspektiv, ser inte om jag är på väg mot det mål jag har.

Under en kort tid var jag delägare i en liten segelbåt. Ett starkt minne från denna tid finns kvar. Jag står vid rodret, det finns regn i luften, vinden är ganska stark, seglen är fyllda och vi håller kursen över fjärden. Jag känner en frihetens glädje när vinden driver mig fram.

Det går en stark ideologisk vind över nationen, ja över världen. Den är inte entydig, kraftiga vindkast kommer och fråga är hur jag styr min farkost. För visst går det att färdas även under svåra, nyckfulla vindar.

När jag nyligen kommit åter till tro, många år sedan, hade jag en dröm. Du vet en sådan där dröm som lever kvar, inte en fladdrig standarddröm. Jag såg en fjärd fylld av olika slags båtar och jag fick klart för mig vilka personer i min omgivning de olika båtarna representerade. Församlingens pastor var en fullriggare som starkt forsade fram med vind i alla segel. En kvinna i församlingen var ett räddningsfartyg och själv var jag en fiskebåt som tryggt färdades fram. Då måste jag tillägga att så uppfattar jag inte mig själv, det där trygga menar jag.

I drömmen sa en röst till mig: ”Du kan alltid vara trygg, du har sjökortet, och jag visste att det handlade om Bibeln. Du kan alltid sträcka upp din högra hand och jag vill ta tag i den och vara ditt stöd”.

När vinden blåser starkt emot mig, när min segling är mer krokig än rak, när tvivlen kommer över mig att klara av den uppgift jag fått , då tar jag denna dröm till mig. Rent fysiskt sträcker jag upp min högra hand och säger; Herre du som vet vem jag är och som har kallat mig, nu är det endast dig jag förlitar mig på. Herre nu seglar jag i din kraft

Inom dig flödar en källa fram fylld av friskt vatten. Över allt där den dubbla strömmen flyter fram blir vattnet friskt, hur sjukt det än är. En djärv mixning av två Bibeltexter. En profetisk från gamla förbundet och en förutsägelse från Jesus själv under nya förbundet.

Låt den inre källans friska vatten ge dig styrka till att stå rak i motvinden. Lita på att Herrens dubbla ström fungerar här och nu och inte bara i en profetisk framtid.

Känn glädjen av att stå rak och styra båten över fjärden.

.

Den lågmälda sanningen

Ett nytt år börjar. Det kan innebära att allt fortsätter som vanligt men det kan också innebära något helt nytt. Ett spännande äventyr kan finnas runt hörnet.

När jag nyårsaftonen 1993 lade huvudet på kudden för nattens sömn så hade jag ingen aning om att ett nytt kapitel i mitt liv väntade mig. Men redan nästa dag fick jag en personlig gudsupplevelse som skakade om hela mitt liv och en ny vandring började. Inom några veckor fanns jag regelbundet i bön, ja varje vardagsmorgon gick jag med glädje till kyrkans tidiga morgonbön. Ett nytt spännande liv hade börjat. Det var inte bara att vi bad – vi fick vara med om bönesvar. Övernaturliga ingripanden.

Paulus säger i Andra Korinterbrevet att ”denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”.

Det handlar om en väldig kraft som du och jag kan få vara med att förmedla till andra människor men inte för vår egen bekräftelse.

Det kan inspirera och glädja, ja bygga upp tro, när vi får ta del om berättelser om Guds under. Berättade sakligt och väl underbyggt.

Sådana upplevelser önskar jag få förmedla under det årtionde som nu inleds. Det är upp till Herren om detta blir verklighet. Insikten om att vara ett enkelt lerkärl, dessutom ett lerkärl med ett flertal sprickor, denna insikt blir bara starkare med åren. Men det finns många exempel på svaga lerkärl som får vara till rik välsignelse i kyrkohistorien, så varför inte.

Är du allergiskt mot något ord? Själv är jag allergisk mot ordet ”koncept” när det används inom kristna sammanhang. Jag vill påstå att lyckade koncept blir kyrkans undergång om de inte är förankrade i ett rikt böneliv inom församlingen. När ”Alpha-konceptet” växte fram i Holy Trinity Brompton så vet jag att varje Alphagrupp stöddes av en grupp bedjare. Hur många Alpha-kurser i vårt land har ett sådant bönestöd? Jag tror på Alpha-kurser men inte som ett koncept.

I min egen lilla församling så söker vi den helige Andes ledning för ett andligt genombrott i vårt närområde. Men tänk om det inte sker i just vår gemenskap utan i en grannförsamling?

Ska vi då vara besvikna? Nej bort denna tanke! Det handlar inte om vårt ego som individer eller grupp, det handlar om Guds kraft verksam för att människor ska bli frälsta, befriade och helade. Upprättade till ett liv i en rik gudsgemenskap.

Om förbönstjänst

"Men han ska be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden:" (Jak 1:6)

När jag återkom till tro år 1994 så kom jag till en församling med aktivt böneliv. Varje vardagsmorgon samlades vi till bön och jag kom snabbt in i att vara delaktig i en förbönstjänst. Detta utvecklades till en personlig förbönstjänst där jag kom att följa den helige Andes ledning både geografiskt och med förbön för specifika människor.

Förbönstjänsten finns egentligen inte beskriven som en enskild tjänst i Bibelns nytestamentliga texter. Som jag läser det förutsätts hela församlingen vara engagerad i bön och församlingsledningen specifikt djupt rotad i ordet och bönen.

"Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön" står det i Jakobs brev och detta bekräftar möjligheten till en förbönstjänst. Dock är det den symfoniskt eniga bönen som är (borde vara) församlingens stora framgångsfaktor.

Under det gamla förbundet så sände Gud profeter till sitt folk för att få dem på rätt kurs när det slirade i nationens gudsrelation. I det nya förbundet är den helige Ande utgjuten över alla i församlingen som en möjlighet, men frågan är om vi tillåter den helige Ande att verka så i våra liv.

Kyrkohistorien innehåller tillfällen då enskilda förebedjare kallas ut för att bana väg för en väckelse. När kyrkan stelnar i att vara verksam mer som institution än att vara levande i nära tillbedjan så kallas förebedjarna ut. På något vis är detta det nya förbundets motsvarighet till gamla förbundets profettjänster.

Visst är det med den mänskliga logikens ögon märkvärdigt att den allsmäktige Guden gjort sig beroende av bedjande människor.

Vid ett tillfälle kallades en norsk bonde, en aktiv förebedjare, ut till att intensivt be för ett visst afrikanskt land. Han bad till dess att han upplevde inom sig att han fått bönesvar. I efterhand bekräftades en krissituation i landet, en situation som kom att få en lycklig lösning.

Min mor kallades en natt ut i intensiv bön för en Sydamerika-missionär. Långt efteråt fick hon reda på att fartyget han färdats i varit i sjönöd just denna natt.

Så vi lämnar den mänskliga logiken och stiger ut på Guds planhalva, det övernaturliga samarbetet som sker på hans villkor. Inte i egen kraft eller för att vi är mer heliga än andra. Vi kallas in i en mäktig tjänst genom den seger Jesus vann på Golgata, rättfärdiggjorda genom honom är vi de rättfärdiga människor som Jakobs brev talar om. När förhänget till det allra heligaste rämnade vid Jesus död så gav detta inte enbart fri tillgång till ett rum i Jerusalems tempel utan till Guds himmelska tron där även Jesus är verksam som vår förebedjare.

Kännetecknade för förebedjare är att de verkar i full kraft när de ber för det Gud lagt på deras hjärtan. När de möter människors försök att styra deras bedjande genom koncept eller mänskliga strategier så svalnar de.

För egen del har jag ett förbönsuppdrag gällande en svensk vänsterpolitiker. Det startade med att jag fick uppleva hur en annan förebedjare kallades ut i intensiv förbön för denna person.  Efter detta låg det på mitt hjärta. Vid ett tillfälle vet jag att Gud berörde personen, men sedan verkar allt som vanligt igen, någon gudspåverkan märks inte. Men uppdraget kvarstår. Jag har även ett förbönsuppdrag för en internationell politiker som i svensk media ständigt angrips. Här gäller det att inte fångas av alla negativa omdömen för att med rent hjärta kunna vara i förbön.

Så kära förebedjare, stå kvar i ditt uppdrag, segern väntar. Denna hälsning ger jag dig och även mig själv.

Den svåra balansen

Bild från mitt besök i Caesarea

Bibelns riktlinjer för den kristne är mycket tydlig att vi ska leva i världen men inte av världen. Att leva i världen kan aldrig innebära att leva i en religiös bubbla avskärmad från vår omvärld. Att inte leva av världen innebär att inte smittas av en gudsfrånvänd omvärld (tidsanda).

Den levande kristna församlingen ska fungera som salt i världen och gör detta med automatik om den lever i en fungerande gudsrelation. Detta oberoende av hur den politiska situationen ser ut runt omkring församlingen. En förföljd församling är ofta en växande församling. Mycket vishet om detta finns tillgänglig i hälsningen till de olika församlingarna i mindre Asien som vi kan läsa om i början av Johannes uppenbarelse.

När den kristne och den kristna församlingen lever som en del av en demokrati uppstår en spänning mellan politiska ideal och andliga sanningar. Vi vill vara goda demokrater både i församlingen och i samhället som helhet.

Demokrati i församlingen kan inte innebära av att var och en försöker få församlingen att bli så som just denne tycker att församlingen ska vara. Demokrati i församlingen betyder att församlingen som helhet försöker att finna Guds väg. Osunt ledarskap kan vara att en individ (eller grupp) försöker att tvinga på församlingen sin väg i stället för att inför Herren ödmjukt finna församlingens väg, men det kan också vara en antal individer som ständigt debatterar om hur allt ska gå till. Trots att denna debatt kan anses vara demokratisk så leder den inte rätt.
Den församling vi möter i Apostlagärningarna består av ett kollektivt ledarskap med tydliga tjänster där de olika tjänsterna befruktar varandra och hela ledarskapet finns för att betjäna och utrusta församlingen.

Jag tycker mig se att i vår tid sorterar vissa kristna debattörer sina medkristna efter vilken politik de uppfattar dessa stå för. Påståenden som du kan inte vara kristen om du stöder en viss politik (politiker) förekommer flitigt. Visst visar historien att kyrkan har gjort djupdykningar i politiskt förfall, men likaväl så är inte det inte politiken som är kyrkans främsta uppgift. Påverkan på samhället sker genom att den kristna församlingen lever ut sin gudstro i den värld där de lever. Detta oberoende om de lever i en demokrati eller diktatur. En levande kyrka är diktaturens värsta fiende trots att församlingarna kan vara hur fridsamma som helst. De lever nämligen ut Guds kraft i sitt samhälle.

Paulus undervisar om att vår kamp inte gäller människor utan andemakter. När ängeln lämnar Daniel berättas det i Daniels bok att han säger sig behöva fortsätta kampen mot furstarna över Persien och Javan. För mig står Persien (Babylon) för en fortsatt kamp mot det ockulta och Javan (Grekland) för en fortsatt kamp mot den vishet som endast kommer från mänskligt tänkande. Denna kamp pågår även i vår tid.

I den västerländska kulturen ska allt förklaras genom mänsklig visdom. Den grekiska påverkan (Javan) är påtaglig. Visdomen grundar sig på studier av naturens fenomen och denna visdom som baseras på skapelsen har sin begränsning i att få kunskap om skaparen.

Även politiken har sin bas i mänsklig visdom och får inte styra den kristna församlingen.

Så vi står kvar i detta svåra; att leva i världen och delta i den demokratiska processen men inte låta tidsandan prägla oss utan att ha våra rötter djupt rotade i gudsrelationen. Ett liv i ordet, bönen samt att fullt leva ut evangeliet i vår omvärld.

Kan jag gå tillrätta med Gud?

Jag talar på hamnplanen i Simrishamn

Efter att ha läst Jesaja kapitel ett så mediterade jag över innehållet. För mig står ordet passion tydligt om detta kapitel. Guds passion för sitt folk och djupa förtvivlan över folkets svek.

Vers arton säger: ” Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull.”

Att Gud kan gå tillrätta med mig har jag full förståelse för, men hur går jag tillrätta med Honom? Vad har jag på fötterna för att gå tillrätta med Gud?

Medan jag mediterade över detta kom jag att tänka på Jakob och hans brottningskamp med Gud vid Jabboks vadställe. Varför tillät Gud denna kamp? Var det så att Jakob var starkare än Gud? Mitt svar är; ”givetvis inte”. Jakob förde sin kamp inom ramen för Guds välsignelse och löften till Abraham.

Min möjlighet att gå tillrätta med Gud är att hänvisa till hans löften. Det är dessa vi kan åberopa. Jakob släppte inte Gud förrän han blivit välsignad. Detta är bevis på en passion och Gud vill att vi ska vara passionerade i vårt förhållande med honom precis som han är passionerad mot oss.

Måste jag vara perfekt i allt för att åberopa Guds löften? Nej, dessa löften innehåller att jag kan förändras. ”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull” står det i texten.

I hälsningen till församlingen i Efesos i Uppenbarelsebokens andra kapitel beskrivs en flitig, uthållig och teologiskt korrekt församling. ”Men detta har jag mot dig att du har övergivit din första kärlek” fortsätter hälsningen. Trots att allt såg bra ut på ytan så var denna avsaknad av passion helt avgörande. Herren var beredd på att flytta ljusstaken, d.v.s. sin välsignelse, om en förändring inte skedde.

För femton år sedan framförde pastor David Wilkerson en profetisk hälsning till Sveriges evangelikala kristna. Den handlade om en apatisk kyrka och apati borde väl vara motsatsen till passion.

Har vi blivit mer passionerade sedan dess? Tog vi till oss hälsningen?

Generellt sett är mitt svar nej. Nej vi har inte gått omvändelsens väg. Samtidigt har jag mött många kristna som ivrigt sträcker sig mot Herrens välsignelser  och jag tror att dessa utgör början på en kommande väckelse, en väckelse som startar i trångmål.

(Medan jag mediterade över Jesajas första kapitel så uppmanades jag starkt att läsa Johannes evangeliums fjortonde kapitel, mer om detta en annan gång).


Djup längtar till djup

Under senare tid har en stark längtan tornat upp sig inom mig på nytt.

 

Önskan att helt stå till Herrens förfogande har varit tydlig i mitt liv under de tjugosex år som förflutit sedan jag på nytt mötte Herren. De som är nära i mitt liv måste märkt detta, men allt i en människas liv syns inte på ytan.

Varför då denna starka känsla av att det finns mycket mer att få. Vill du så ger Gud, eller hur?

I en predikan nyligen hörde jag: ”Säg inte att du har kamp med Gud. Det är dig själv du har kamp med, Gud är alltid redo”. (min sammanfattning)

Kanske sant, men jag vill lägga till något. Gud älskar att vara i relation med levande människor – inte med andliga robotar. Han vill möta människan där den finns, mitt i det som människan har problem med och han vill frigöra människan till ett rikare liv i en innerlig gudsrelation.

Jag har läste en del böcker om/av s.k. helgelse-predikanter från början av 1900-talet. Det är svårt att placera in denna förkunnelse i dagens svenska kristenhet, oavsett vilken etikett som kyrkan har.

Beror detta på att undervisningen var felaktig, eller på att vår kristenhet anpassat sig efter tidsandan? Jag skulle snabbt komma med det svar jag har inom mig, men avstår från detta. Måste först pröva hur starkt tidsandan påverkat mig själv.

Herren har tänt ett djup inom mig och detta djup ropar högt för att föras in i ett än större djup. Ett djup som jag anar när jag läser bibeltexterna. Herrens ord om vad som ska ske i lärjungarnas spår är enorm.

Jag längtar starkt efter tysta under, sådana som bara sker och bekräftar Herrens storhet. Aldrig någonsin ropade Herrens själv ut i megafon vad han skulle göra. Han bara mötte människor och under skedde. Så vill jag att det ska vara även i mitt sammanhang.

Undervisning om helgelse är viktig, men inte så vanlig. Man kan inte ta sig helgelse. Helgelse är ett resultat av gemenskapen med den helige Ande under livsvandringen. Men jag har att vårda vilka beslut jag tar eftersom den helige Ande aldrig kör över mina egna beslut i mitt liv. Mina beslut är avgörande för i vilken omfattning jag kan bli brukad.

En bra början är att erkänna oförmågan att fatta rätt beslut och ägna mycket tid åt att noga lyssna till vad den helige Ande säger. Under bibelläsning, under bön, under åkallan och under fasta så öppnas ditt inre för att möta djupet i Herren.

Källan finns inom dig, den helige Ande finns inom dig. Från ditt inre strömmar den.

”Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” (Joh 4:14)

 Detta bibelord talar om en naturlig resurs i den kristnes liv som strömmar mitt i vår vardag.

Intellektuell kamp?

I dag läste jag ett provkapitel på en bok av en kristen filosof. Den handlade om ateism och om dåliga argument i dialogen mellan ateister och kristna. Kapitlet avslutades med uppmaningen om en sansad dialog om livets kanske viktigaste fråga och att överlämna slogan-dialoger åt fundamentalisterna. På båda sidor tolkar jag det.

Är jag fundamentalist om jag inte ser tro som en form av intellektuell dialog, utan mer som en relation som öppnas?

En mig närstående kom att konfronteras med frågeställningen runt Gud i och med att jag plötsligt fick en gudsupplevelse och kom till tro. Personen i fråga beslöt sig för att pröva alla argument grundligt. Lyfta på varje sten.

Resultatet beskriver jag som att hjärtat blev frälst på tre månader, men huvudet behövde tre år för att övertygas. Övertygelsen efter tre år kom genom ett påtagligt under. Inte genom ett intellektuellt argument.

För egen del uppmanade den helige Ande mig att inte alls försöka påverka den process som pågick, så jag besvarade bara frågor när de kom.

Ordet frälst kan vara främmande för icke troende. Frälst betyder räddad, d.v.s. ta emot ett evigt liv genom en gudomlig nåd. Syndernas förlåtelse. I praktiken märks detta genom att ett innerligt gudsförhållande uppstår. I det fall jag relaterar till var förändringen påtaglig redan innan övertygelsen fanns.

När inträffade frälsningsögonblicket? Jag hävdar vid den första tidpunkten. Och varför? Jo för att en relation med Gud hade uppstått.

Det sägs att ateisten CS Lewis blev troende genom en intellektuell process och att han i sin tur fått föra andra till tro genom argumenten i sina böcker. Så är det säkert eftersom den intellektuella dialogen är helt dominerande i vissa människors liv. Gudsrelation kan då först uppstå efter en avslutat intellektuell kamp. Eller?

Jag har en svaghet för filosofi. Lyssnar gärna på samtal om filosofi i TV. Sådana finns att lyssna till på udda TV-kanaler, som Axess TV. Jag har respekt för människors försök att förklara en komplicerad verklighet. Som troende slår det mig att i det ögonblick jag tillåter tanken ”att Gud existerar” så fylls förklaringsmodellerna med ett helt annat innehåll.

Men mitt möte med Gud, genom Jesus, var lika enkelt som att en dörr öppnades och en person steg in i mitt rum. In i mitt liv.

PS Vill inte att du ska tro att jag nedvärderar apologeternas uppgift. Vill bara tala om att mötet med Gud kan vara mycket okomplicerat och att denna enkelhet inte är något att skämmas för. DS